kronobefallningsmannen öfver Göinge härad Nils Stobæus och Brigitta Sofia Treutiger. Ehuru svag och sjuklig allt ifrån barndomen, blef S. student i Lund vid nitton års ålder och antogs 1710, på grund af sin redan då kända skicklighet i medicin, till biträdande läkare vid svenska örlogsflottan, hvilken plats han bibehöll till 1713. Efter att sistnämnda år ha återvändt till Lund, fortsatte han med ifver sina studier i medicin och naturhistoria och promoverades 1721 till medicine doktor. Under dessa studieår utöfvade han vid sidan af egna studier ett slags akademisk lärareverksamhet, för hvilken han såsom arvode uppbar ett dubbelt kungligt stipendium. Nyss blifven medicine doktor, förestod han ett par år medicinska professuren, hvarefter han 1724 flyttade såsom utnämnd stadsläkare till Göteborg. På kallelse af skånska adeln och magistraten i Malmö, hvilka hvar för sig förbundo sig att lämna honom ett årligt läkarehonorarium, återvände han redan 1725 till Skåne och utöfvade där under den närmaste tiden en vidsträckt läkarepraktik. 1728 utnämndes han i Lund till e. o. philos. natur. et physic. experiment. professor, en lärostol som för honom enkom inrättades och hvarifrån han förflyttades 1732 till professuren i historia. Han blef sistnämnda år arkiater. Sistnämnda lärareplats innehade han till sin död d. 13 febr. 1742. Utmärkt läkare, naturforskare och historiker, har S. för alltid införlifvat sitt namn med den akademiska institutionen i Lund, dels såsom lärare och dels såsom grundläggare af flera af dess vetenskapliga samlingar. En hans minnestecknare har om honom såsom universitetslärare yttrat: »I hans auditorium trängdes om rum hög- och välborne, höglärde, kvicke och käcke åhörare.» Han prisas för öfrigt för det personliga deltagande, hvarmed han på allt sätt ledde och understödde dem, som vid Lunds högskola ägnade sig åt läkarekonsten. Bland dem, som tacksamt erkände sina förbindelser till S., var äfven Linné, hvarigenom Kilian S:i namn också kommit att oupplösligt förenas med den store naturforskarens. Den utmärkte vetenskapsmannen, hvilken också personligen genom sin rättrådighet och flärdlösa allvar ingaf allmän aktning, utgaf en mängd afhandlingar, hvaraf de viktigaste samlades och trycktes 1752 i Danzig under titeln Stobæi opuscula Gift 1725 med Florentina Schubert. Stobée, Lorentz Kristofer, fortifikationsofficer, politiker. Född i Lund d. 10 maj 1676. Föräldrar: professorn Andreas Stobæus (se ofvan) och Ursula Maria Wode. Vid universitetet i Lund utmärkte sig S. i synnerhet för sin insikt i de matematiska vetenskaperna och blef till en början landtmätare i Skåne. Sedan han i några år flitigt sysselsatt sig med geometriska och geografiska mätningar, utnämndes han 1699 till löjtnant vid fortifikationen och beordrades kort därefter att afgå till Finland för att biträda vid uppförandet af några skansar och fästningsbyggnader mot ryska gränsen. 1702 befordrad till kapten, skickades han att iordningställa försvarsverken vid Keksholm och Viborg samt deltog därefter i några af de följande årens krigshändelser under generalmajorerna Cronhjort och Maidel. Sedan han 1706 blifvit generalkvartermästarelöjtnant, erhöll han 1707 adelsbrefvet med namnet Stobée samt fortsatte med drift befästningsarbetena kring Viborg, ända till stadens andra belägring af ryssarna 1710. Under den tid af tretton veckor, som staden belägrades, visade han oupphörliga prof på mod och skicklighet men måste slutligen kapitulera, hvarefter han tvärt emot kapitulationsvillkoren med hustru och barn bortsläpades till Ryssland, där han användes att uppgöra planer och ritningar till parker och trädgårdsanläggningar vid de kejserliga lustslotten o. dyl. Då han afslagit ett af tsar Peter gjordt anbud att blifva generalmajor i rysk tjänst, skickades han under sträng bevakning till Arkangel, hvarifrån han 1715 lyckades att med några kamraters bistånd komma på flykten. Efter en vandring af mer än två hundra svenska mil och sedan han själf hört sig efterlysas, kom han in på svenskt område. Under tiden hade en hans förmente vän, Gyllenroth (se detta namn), öfvertygat hans hustru, att S. vore död, och stod just i begrepp med henne inträda i gifte, när den länge saknade mannen hemkom. Han begaf sig därpå till Carl XII i Skåne och beordrades att genast iståndsätta därvarande fästningsverk, hvarefter han 1718 åtföljde konungen till Norge. Efter Carls död befordrades han till öfverste för fortifikationen 1719 samt uppträdde samtidigt i spetsen för det holsteinska tronföljarpartiet. Med anledning häraf föranstaltades mot honom af den nämnde Gyllenroth en skymflig rättegång, som gick ut på att få S. fälld för upproriskt tal mot prins Fredrik och såsom den där stod i förbund med Ryssland för att genomdrifva det holsteinska tronföljarvalet. Sedan han någon tid suttit häktad, upptäcktes hans oskuld och Gyllenroth, hvilken, föregifvande sig vara S., på en af hufvudstadens källare fällt de förgripliga utlåtelserna, dömdes i stället till döden. Äfven vid följande riksdagar uppträdde S. som en af det holsteinska partiets ledare samt var 1731,1738,1740 och 1747, vid de tre sistnämnda riksdagarna uppträdande som ifrig Hatt, led. af sekreta utskottet. 1723 anställdes S. såsom befälhafvare för fästningsverken i Skåne, deltog 1730--31 i fästningskommissionen i Stralsund samt blef 1737 vice och 1739 generalmajor och ordinarie direktör för fortifikationen. 1741 utnämndes han till landshöfding och öfverkommendant i Göteborgs och Bohus län, deltog i ryska gränskommissionen 1740--47 samt erhöll på begäran afsked 1749. Ledamot af Vetenskapsakademien. Död på sin egendom Ågård vid Lidköping d. 31 maj 1756. Med sina förtjänster såsom krigare förenade S. hvarjehanda kunskaper i kemi, språk, teologi och filosofi men i synnerhet i de praktiskt matematiska kunskaperna. Han gjorde sig äfven känd såsom latinsk och svensk skald, ehuru ej af någon framstående betydenhet. Gift 1: 1706 med Kristina Åkerhielm, 2: 1717 med Anna Katarina Franc och 3: med Katarina Margareta Loos. Stockenström, von. Ättens förste med visshet kände stamfader var rådmannen i Stockholm