Anders Henriksson, död 1656. Hans barn antogo namnet Stockenström och en hans sonsons två söner, Lars och Erik, adlades 1751 under namnet von Stockenström, men deras ättegrenar utgingo. Deras brorson Salomon (se S. 2) adlades 1776 och adopterades å sina farbröders adliga nummer och namn liksom sedermera äfven en hans bror. 1. Stockenström, Erik von, riksråd. Född d. 9 april 1703. Föräldrar: bergmästaren Erik Lorentzon Stockenström och Emerentia Rokes. Vid universitetet i Uppsala studerade S. förnämligast kemi och bergsvetenskap och anställdes vid tjugutvå års ålder såsom auskultant i bergskollegium, där han 1726 blef notarie. Sedan han 1730 blifvit befordrad till geschworner vid Stora Kopparberget, anträdde han 1732 en vidsträckt utländsk resa, hvarunder han besökte de förnämsta grufvor och bergverk i Norge, England, Tyskland, Holland och Frankrike. 1738 förordnades han till bergmästare i Södermanlands, Östergötlands och Smålands bergslager samt hade redan då gjort sig så känd, att han vid Vetenskapsakademiens stiftelse 1739 invaldes till en af dess första medlemmar. 1747 befordrades han till assessor i bergskollegium och 1749 till justitierevisionssekreterare, i hvilken egenskap han 1751 erhöll adelskap. Han skyndade ock att med ifver begagna sig af sin nyförvärfvade riksdagsmannarätt å riddarhuset och insattes vid riksdagarna 1755 och 1760 i sekreta utskottet som en af Hattarnas betrodde män. 1758 blef han ock befordrad till justitiekanslär. I början af 1760-talet var han bland dem, som sökte åvägabringa en öfverenskommelse mellan sitt parti och rådet. Under Mössornas välde kom han esomoftast i konflikt med rådet angående förvaltningen af sitt ämbete, särskildt på grund af den mera frisinnade anda, i hvilken han tolkade den nya tryckfrihetsförordningen. I åvägabringandet af de händelser, som föranledde Adolf Fredriks tronafsägelse och utlysandet af riksdagen i Norrköping 1769, tog S. en verksam del. Han blef ock vid densamma först åter insatt i sekreta utskottet och under dess fortgång befordrad till riksråd. S. å. blef han serafimerriddare och 1770 friherre, då han förordnades till president i lagkommissionen. Redan följande år hugnad med grefvebrefvet, utnämndes han inom kort till kanslär för Åbo universitet. I mars 1772, då Mössornas seger ansågs snart förestående, drog han sig undan stormen genom att afsäga sig rådsämbetet, hvilket han dock på Gustaf III:s begäran återtog efter revolutionen. 1789, vid uppnådda 86 lefnadsår, afgick han ånyo ur rådet samt afled i Stockholm d. 23 febr. 1790. S:s förtjänster om det allmänna voro stora och mångartade. Själf rik, understödde och befrämjade han många nyttiga företag, såsom bearbetningen af Höganäs stenkolsbrott samt Hellefors silfververk och nyanläggningen därstädes af ett stål- och manufakturverk, och visade sin frikostighet äfven mot enskilde, som däraf gjorde sig värdige. Vid järnkontorets inrättande var han den, som uppgjorde planen till denna nyttiga anstalt samt arbetade som en af dess fullmäktige till 1766, då det förbjöds en del tjänstemän och däribland justitiekanslärn att innehafva dylika civila befattningar. Gift 1750 med Johanna Bedoire. Om hans dotter Johanna, gift med Albrekt von Lantingshausen (se II: 20). 2. Stockenström, Salomon von, bergsråd, politiker. Född d. 11 jan. 1751; den föreg. brorson. Föräldrar: brukspatronen Salomon Stockenström och Katarina Kalmeter. Efter studier i Uppsala blef S. 1772 notarie i bergskollegium, 1773 öfvermasmästare samt erhöll 1775 förordnande att förestå bergmästaresysslan i Öster- och Västerbergslagen. På offentligt uppdrag företog han 1777 en utrikes resa för att studera järnhandteringen, hvaröfver han efter hemkomsten 1780 aflämnade till Jernkontoret en redogörelse i fem band. 1787 gjorde han en ny färd i samma ändamål till Ryssland. 1778 utnämnd till direktör öfver stångjärnssmidet i riket och 1781 till assessor i bergskollegium, blef han 1789 ledamot af en af k. m:t tillsatt hemlig kommitté för utarbetande af en handelstraktat mellan Sverige och England. Samma år tog han afsked ur statstjänsten för att odeladt kunna ägna sig åt skötseln af Garpenbergs koppar- och järnverk, som af honom ansenligt utvidgades. S., som 1776 adlades och adopterades å farbrödernas adliga nummer samt 1798 erhöll bergsråds namn, heder och värdighet, afled å Garpenberg d. 24 aug. 1811. Han gjorde sig äfven känd som en upplyst och själfständig riksdagsman, som mottog åtskilliga bevis å sina ståndsbröders förtroende. Så var han ledamot af hemliga utskottet vid riksdagarna i Gäfle 1792 och Norrköping 1800, hvarvid han räknades till den moderata oppositionen. 1809 satt han i konstitutionsutskottet, där han afgaf ett särskildt yttrande för en förändrad ny representation, med bibehållande af stånden, men med två kamrar i stället för fyra. Gift 1790 med Anna Kristina Bjuggren. Stolpe, Knut Hjalmar, arkäolog, etnograf Född i Gäfle d. 23 april 1841. Föräldrar: sedermera justitieborgmästaren i Norrköping Carl Johan Stolpe och Katarina Vilhelmina Charlotta Eckhoff. S. blef student i Uppsala 1860, fil. kandidat 1870 och promoverades 1872 till fil. doktor. Han kallades följande år till docent i nordisk arkäologi vid Lunds universitet och förordnades 1874 till e. o. amanuens vid Vitt.-, hist.- och ant.-akademien, där han 1880 utnämndes till andre amanuens. Hösten 1871 började S. arkäologiska undersökningar på Björkö i Mälaren, hvilka med statsunderstöd fortsattes årligen t. o. m. 1879 samt 1881. S. har undersökt dels betydande delar af den s. k. Svarta jorden (platsen för det forna Birka), dels omkring 1,200 grafvar från 8- och 900-talen. Åren 1881, 1882 och 1893 utförde han vidlyftiga grafundersökningar i norra Uppland samt ledde 1891 och 1892 undersökningen i en grotta å Stora Karlsö vid Gotland. Under en arkäologisk studieresa till Köpenhamn 1872 hade S. äfven i där varande rika etnografiska