skolan därstädes. Sedan han låtit prästviga sig 1741, befordrades han till kyrkoherde och prost öfver Norrvidinge kontrakt af Växiö stift, erhöll 1771 professors namn, heder och värdighet samt afled i Växiö d. 25 juli 1773. Under mer än tvenne mansåldrar var S. ett välbekant namn för hvar och en, som ägnade sig åt lärda studier, genom den af honom första gången 1754 utgifna Grammatica latina. Få undervisningsböcker hafva bibehållit sig så länge vid våra läroverk som denna, hvilken framgång mer än af bokens eget värde torde få förklaras däraf, att den var affattad på svenska och sålunda besparade ungdomen mödan af att såsom förut lära sig romarspråket ur en lärobok, som var skrifven på det språk, som skulle läras. Stricker, Johan Kristofer, homilet. Född i Stockholm d. 28 jan. 1726. Föräldrar: komministern vid Storkyrkan Johan Stricker och Margareta Possieth. Efter att från 1746 ha tillhört Uppsala universitet, begaf S. sig 1750 till Greifswald, där han inom den korta tiden af en månad aflade filosofie kandidatexamen och förklarades för filosofie magister. Återkommen till Sverige, vigdes han till präst 1752 och anställdes såsom pastorsadjunkt hos d. v. kyrkoherden i Riddarhusförsamlingen doktor Abraham Pettersson. Tre år senare utnämndes han till e. o. hofpredikant hos riksrådet grefve Bielke, blef 1764 ord. k. hofpredikant och pastor vid lifdrabantkåren samt befordrades 1768 till kyrkoherde i Karlshamn med Asarum. Prost 1769, erhöll S. vid Gustaf III:s kröning teol. doktorsvärdigheten, blef häradsprost 1781 samt afled i Karlshamn d. 24 febr. 1792. Han var en för sin tid utmärkt predikant af den Petterssonska skolan och omtalas för sin utomordentliga flit både i sitt prästerliga ämbete och i sina vetenskapliga sysselsättningar. Af hans tryckta skrifter må särskildt nämnas: Försök till ett svenskt homiletiskt bibliotek I. 1767, som innehåller ett fullständigt register öfver alla på svenska utkomna predikoarbeten. I andra delen, som vid författarens död ännu icke hunnit blifva färdig ämnade han meddela korta lefnadsteckningar öfver hvar och en af Sveriges homiletiska författare. För detta ändamål hade han sammanbragt och ägde den största enskilda samling, som troligen funnits i Sverige, af homiletisk litteratur, uppgående till mer än 2,000 olika predikoarbeten, hvilka efter hans död införlifvades med Lunds universitets bibliotek. Hans rikhaltiga brefväxling förvaras däremot å k. biblioteket. Gift 1768 med Ulrika Elisabet von Hauswolff. Strindberg. Äldste kände stamfadern, som lefde i slutet af 1600- och början af 1700-talen, var bonde i den i Multrå socken i Ångermanland belägna byn Strinne, efter hvilken släktnamnet antogs af hans son Henric Strindberg, f. 1710, död 1767, komminister i Räfsund och Sundsjö i Jämtland. 1. Strindberg, Johan August, skriftställare. Född i Stockholm d. 22 jan. 1849. Föräldrar: ångbåtskommissionären Carl Oskar Strindberg och Eleonora Ulrika Norling. Efter att ha gått i Klara och Jakobs elementarläroverk samt Stockholms lyceum, aflade S. 1867 studentexamen. Han vistades sedan en termin i Uppsala, var ett halfår vik. folkskolelärare i Stockholm, bestred därpå informatorsplatser och idkade samtidigt studier för läkareexamen, men beslöt sig efter en tid för att bli skådespelare. Sedan debuten vid k. teatern gått om intet, började S. 1870 i Uppsala studier för filosofiska graden. Våren 1872 måste S. af brist på medel lämna sina akademiska studier. Han begaf sig till Stockholm och fortsatte på allvar det författareskap, som han redan börjat 1869 med det dramatiska utkastet Fritänkaren, tryckt 1870, och det på blankvers skrifna sorgspelet Hermione, tryckt 1871. I Stockholm skref S. bl. a. konstkritik och skisser i flera tidningar. Han var 1874 medarbetare i Dagens Nyheter och hösten s. å. i Svenska Medborgaren samt tjänstgjorde dec. 1874--82 som e. o. amanuens vid k. biblioteket. Han studerade där kulturhistoria samt kinesiska språket och litteraturen, utgaf äldre kartor öfver Asien m. m., skref Kina, några gensagor mot gängse irrmeningar 1877, Relations de la Suède avec la Chine et les pays tartares, o. s. v. S., som 1877 gift sig, lämnade 1883 med hustru och barn Sverige och vistades i åtskilliga år i Frankrike, Schweiz och Tyskland. 1887--89 bodde han i Danmark, där han, liksom i Frankrike och Tyskland, var medarbetare i större tidningar och tidskrifter, hvarefter han åter slog sig ned i hemlandet. Han har sedermera på nytt vistats utrikes på olika håll, men har nu under en följd af år sedan slutet af 1896 varit bosatt i Sverige, först Lund och sedan i Stockholm. S. har, utom de redan nämnda arbetena, skrifvit: I Rom, dramatisk situation, uppf. 1870 å k. teatern i Stockholm, sorgspelet Den fredlöse, uppf. 1871. S:s ungdomsarbeten utgåfvos 1881 under den gemensamma titeln I vårbrytningen --, Mäster Olof -- den ursprungliga titeln var »En affälling» -- fullbordad i sin första form på prosa 1872, förgäfves hembjuden åt k. teatern, tryckt och uppförd först nio år senare och omdiktad på blandad knittelvers och prosa 1878, lustspelet Anno Fyrtioåtta 1875, tryckt sedermera, studenthistorierna Från Fjerdingen och Svartbäcken 1877, Röda rummet 1879 med dess fortsättning Götiska rummen 1904, medeltidskomedien Gillets hemlighet 1880, Kulturhistoriska studier 1881, Gamla Stockholm 1880-82 i förening med Claës Lundin, Svenska folket i helg och söcken, i krig och fred, hemma och ute 1881--82, den blodiga satiren Det nya riket 1882, skådespelet Herr Bengts hustru 1882, modernt, fastän i medeltidsdräkt, det satiriska sagospelet Lycko-Pers resa 1882, många gånger uppf. i norden, början af novellföljden Svenska öden och äfventyr 1882 o. f. »berättelser från alla tidehvarf», Dikter 1883, Sömngångarnätter 1884, Likt och olikt 1884, Utopier i verkligheten 1885, Giftas, 1:a delen 1884, som genom ett anfall på nattvardsläran förorsakade ett uppseendeväckande tryckfrihetsåtal, hvari S. blef frikänd, Giftas, 2:a del. 1886, Tjensteqvinnans son, 3 delar 1886--87, själfbiografiska anteckningar, sorgespelet Fadern 1887, komedien