allmänheten med bifall och beundran. Det var ock bland dem, man första gången såg i tryck den vackra hymnen »Ur svenska hjärtans djup», som, med musik af Otto Lindblad, sedermera blifvit vår »kungssång». 1848 utgaf han en ny samling dikter Vilda rosor, hvilka jämte Nyare sånger samt åtskilliga öfversättningar af främmande lyriska skalders sånger blefvo samlade i en ny upplaga i tvenne band. En betydande uppmärksamhet har S. jämväl vunnit som öfversättare. Hans återgifvande på svenska af Byrons poetiska berättelser (10 h. 1853--69) äro i sitt slag oupphunna och måhända oupphinneliga. Han har för öfrigt lämnat talrika öfversättningar af lyriska operor, såsom »Vilhelm Tell», »Oberon», »Profeten», »Martha», »Trubaduren» m. fl. Erhöll 1861 Svenska akademiens Carl Johanspris. 1862 antog han på kallelse af Svenska akademien den stol I. Hwasser vid sin död lämnade ledig, och vid sekularfesten 1868 tilldelade Lunds universitet honom sitt hedersdiplom såsom filosofie doktor. Död d. 5 febr. 1877. I S:s diktning tager sig en glödande fosterlands- och frihetskänsla uttryck. Hans diktning under de senare åren sysselsatte sig delvis med svenska folklifvet, hvaraf han lämnat utmärkta bilder. Som språkkonstnär är S. en af våra främste, i hög grad djärf och fri. Gift 1845 med Aurora Brita Kristina Palm. 5. Strandberg, Carl Gustaf, ämbetsman, skald. Född å Kjulsta i Stigtomta förs. af Södermanland d. 5 maj 1825; den föreg. kusin. Föräldrar: öfverjägmästaren Carl Gerhard Strandberg och Hedvig Charlotta Thavenius. Efter elementarstudier vid Nyköpings skola och Stockholms gymnasium aflade S. studentexamen i Uppsala 1842 och begynte kort därpå bereda sig för inträde på den civila ämbetsmannabanan. För den skull tog han 1844 kameralexamen och öfvade sig någon tid såsom tjänstebiträde åt domhafvanden i sin hembygd, men återvände snart till universitetet, där han undergick hofrättsexamen 1846. Inskrifven s. å. som auskultant i Svea hofrätt och som e. o. i justitierevisionsexpeditionen samt Stockholms stads kämnersrätt, befordrades han 1855 till assessor i hofrätten samt förordnades 1860 till revisionssekreterare, efter att åren förut tjänstgjort som sekreterare i kommittén för utarbetande af förslag till ny konkurslag. Sedan han vidare tjänstgjort såsom sekreterare i lagutskottet vid 1859--60 och 1862--63 års riksdagar, kallades han det sistnämnda året af d. v. justitiestatsministern friherre de Geer till byråchef för beredningen af lagärenden i justitiedepartementet, där han 1867 blef expeditionschef, förordnades omedelbart därefter till sekreterare i den kommitté, som hade att afgifva betänkande angående revision af föreningsakten mellan Sverige och Norge och utnämndes 1868 till justitieråd. Led. af Svenska akademien 1869 och 1872 förordnad till dess sekreterare. Död i Stockholm d. 8 febr. 1874. Sitt skaldenamn vann S. egentligen genom sina efterbildningar från ett par af antikens skalder och sin vackra sång öfver Tegnér. Redan tidigt vaknade hos honom kärleken för vitterheten, särskildt den gustavianska, med hvilken han fort gjorde sig förtrogen, liksom med dess förebild, de franska akademikerna. Efter att länge ha pröfvat sina sångarkrafter inom den trängre kretsen af vänner och anförvanter, täflade han första gången hos Svenska akademien 1849 med Efterbildningar af Horatius, hvilka belönades med andra priset. Samma utmärkelse tillföll honom sedermera för hans sånger öfver Birger Jarl 1854 och Jakob Berzelius 1855. Hans dikter utgåfvos 1874 af F. Sander under titel: Samlade vitterhetsarbeten af C. G. Strandberg. Gift 1854 med Eva Fredrika Constance Helleday. 6. Strandberg, Hilma Kristina Elisabet Angered-, författarinna. Född i Stockholm d. 10 juni 1855; den föregåendes dotter. Efter föräldrarnas tidiga död beslöt sig fröken S., som förut drifvit studier dels privat, dels vid flera läroverk, att söka sin utkomst telegrafistvägen och aflade 1876 härför erforderlig examen. Samma år kom hon ut på förordnande på västkusten och blef 1883 ordinarie telegrafist i Fjällbacka. Med ärftlig diktarhåg och vaken iakttagelseförmåga riktades hennes sinne å västkustlifvets egendomligheter och vid tjuguett års ålder författade hon en novell Netedalens älfva, som efter några år publicerades i Göteborgs Handelstidning och väckte stort intresse genom lifliga, halft romantiska och halft realistiska, skildringar. I samma tidning var hennes penna under de följande åren ofta verksam med noveller och skisser, af hvilka en, Nitälskan, genom sin kritik af ortens samhällsförhållande väckte så ond blod, att det blef henne en obeskriflig lättnad, när hon 1884 blef bjuden en stadigvarande plats i tidningen, där hon, efter från tjänsten erhållen tjänstledighet, arbetade, tills hon 1886 återvände till Fjällbacka. Några under märket Skjalf tryckta noveller hade redan 1885 af kritiken mottagits med det gynnsamma omdömet, att Sverige »höll på att få en Kielland», och när hon 1887 samlade och i eget namn utgaf en del af sina förut i tidningar och tidskrifter spridda skisser till en bok Västerut, blef hon genast erkänd som en i hög grad ursprunglig, kraftig och löftesrik debutant. Hennes författarbana afbröts emellertid, när hon 1888 öfverflyttade till Nordamerika och därstädes s. å. ingick äktenskap med den svenske artisten Hjalmar Angered. Lifvet i den nya världen blef emellertid allt annat än en dans på rosor, såsom nogsamt framgår af hennes efter återkomsten till Sverige utgifna skildringar Den nya världen 1898, På prärien 1898 och Från det nya och gamla landet 1899, i hvilka hon med realistisk kraft återgifver, hvad hon sett och upplefvat. Med Lydia Vik, en själs historia 1904 är hon åter inne på svensk mark. 1905 har hon utgifvit Under Söderns sol. Streling, Johan, lärd. Född 1693 och son af kyrkoherden E. Streling. S. inskrefs 1716 bland de studerande i Lund och promoverades 1725 till filosofie magister. Två år senare anställdes han såsom notarie hos domkapitlet i Växiö, blef 1730 konrektor och 1731 rektor vid