tullkommitteerna 1829 och 1830. S. afled på sin egendom Skedom i Ångermanland d. 5 juni 1872. S:s åsikter hade en sträng konservativ prägel, hvarför han ej sällan af sina motståndare hälsades såsom regeringens man. Detta var han ock, så vidt de styrandes önskningar öfverensstämde med hans egen öfvertygelse. Men eljest var han långt ifrån någon osjälfständig och lycksökande representant. Fyndig, klok och begåfvad med mycken lätthet att uttrycka sig, uppträdde han alltid med en betecknande hofsamhet äfven i frågor, som lågo honom ömmast om hjärtat. Hans inflytande inom ståndet var till följd af den politiska brytning, som utmärkte den tid, under hvilken han var riksdagsman, mycket växlande men kan i allmänhet sägas ha varit ganska stort, och många viktiga beslut, t. ex. det om en förändrad brännvinslagstiftning, kunna sägas hafva tillkommit endast genom hans orädda och kraftiga uppträdande. Strinnholm, Anders Magnus, häfdatecknare. Född i Umeå socken af Västerbotten d. 25 nov. 1786. Föräldrar: förste landtmätaren Anders Magnus Strinnholm och Beata Zimmerman. Efter att ha genomgått skolorna i i Umeå och Piteå samt Hernösands gymnasium, blef S. student i Uppsala 1808. Bristande tillgångar nödgade honom dock att afbryta sin akademiska bana samt söka sin utkomst i hufvudstaden, där han 1813--1815, dels såsom delägare, dels såsom biträdande, hade befattning med boktryckerirörelse. Från 1819 till 1823 utarbetade han, i det han skaffade sig sin bärgning som korrekturläsare, det värderika arbetet Svenska folkets historia under konungarne af Vasaätten, hvilket arbete af brist på uppmuntran likväl afstannade med tredje delen. Under samma tid författade han jämväl Magnus Stenbocks lefverne, i två band, samt öfversatte Rühs' Svea rikes historia 1823--25. För att skaffa honom uppehälle uppdrogo bankofullmäktige åt honom 1828--30 att upprätta åtskilliga register öfver bankens handlingar. Sedan vid dessa årens riksdag ständerna anvisat honom ett årligt anslag för fortsättning af hans historiska forskningar, blef han i tillfälle att mer uteslutande ägna sig åt sitt älskningsstudium, svenska historien. Frukten af hans flitiga forskningar framträdde ock redan 1834 med första delen af hans stora, efter en omfattande plan anlagda, arbete Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider, utgifvet i fem delar under åren 1834--54, hvilket dock ej hann längre än till år 1319. Kortare fattade han sig i sin från 1857--60 offentliggjorda Sveriges historia i sammandrag, af hvilken tredje, och sista delen, omfattande Gustaf I och hans tid, utkom 1860. »Under en mycket lång tid», säger en hans minnestecknare, »voro hans inkomster så knappa, att han för besparingens skull nödgades göra sina anteckningar på griffeltaflor, hvilkas antal ökades efter råd och lägenhet. Sedan griffeltaflorna blifvit fullskrifna, öfverflyttades deras innehåll på papperet, och hans manuskripter voro alltid ytterst nitida, men så tätt skrifna, att något tillägg var omöjligt och det behöfdes också ej.» Hans bärgningsutvägar förbättrades likväl i jämbredd med hans stigande rykte och de utmärkelser, som tillföllo honom. Hans pension, som i början var 600 r:dr, ökades slutligen till 2,500 r:dr årligen. 1834 invaldes han till led. af Vitt.-, hist.-och ant.-akad., inkallades 1837 till en af de aderton i Svenska akad., blef 1842 fil. hedersdoktor i Uppsala och 1845 medlem af Vet.-akad. Död i Stockholm d. 17 jan. 1862. Bland svenska häfdatecknare intager S., ett af de allra förnämsta rummen. Hvad som, jämte den gedigna forskningen, särskildt utmärker honom såsom historieskrifvare är det episka sätt, hvarmed han skildrar de historiska händelserna och belyser deras olika drag från alla sidor. Hans lugna, jämna, ymnigt flödande stil skiljer sig sålunda väsentligt från Geijers, hvars snilleblixtrande språk är lika mycket filosofens och skaldens, som forskarens och historieskrifvarens. Gift 1836 med sin kusin Anna Sofia Zimmerman. 1. Stromberg, Nils, krigare. Född i Jönköping d. 25 mars 1646 och son af postmästaren därstädes Jöns Pedersson Brattman, adlad Stromberg. S:s tidigare befordringar äro icke kända. Man vet blott, att han såsom ung ingick i holländsk tjänst och där hade bragt sig upp till öfverstlöjtnant, när han 1674, tillika med fyra bröder, upphöjdes i adligt stånd. Efter sin hemkomst till Sverige befordrades han till chef för Skaraborgs regemente 1689 och 1697 till generalmajor samt förklarades 1699 för friherre. Sistnämnda år öfvergick han med en del svenska trupper till Pommern samt utnämndes 1703 till generallöjtnant. I denna egenskap bevistade han belägringen af Thorn samt intog därefter Elbingen med sitt manskap. 1705 blef han k. råd och generalguvernör i Estland. 1706 åtföljde han konung Carl till Sachsen och utnämndes s. å. till grefve. När ryssarna året därefter öfversvämmade Livland, vidtog han alla mått och steg för att hejda deras framfart och utfärdade till landets invånare en uppmaning att icke låta sig af några löften lockas från sin trohet till Sveriges konung. Under tiden samlade han, som 1709 blifvit guvernör öfver Livland, till Riga alla i nejden varande svenska krigare, så att besättningen slutligen lär uppgått till 10,000 man. Med ovanlig kraft och skicklighet försvarade han staden i det längsta men måste slutligen dagtinga i juli 1710. Tvärtemot kapitulationsvillkoren, som medgåfvo fritt aftåg åt besättningen utan undantag, blef han jämte flera officerare tagen och kvarhållen såsom krigsfånge. Han blef dock efter några månader utväxlad samt utnämndes efter sin hemkomst till Sverige 1711 till president i kammarkollegium och statskontoret. Död på Klastorp i Södermanland d. 16 aug. 1723. Gift 1690 med friherrinnan Anna Katarina Fleming. 2. Stromberg, Klas, riksråd. Född d. 26 nov. 1698; den föregåendes son. I sina yngre