år ägnade S. sig åt hoftjänsten och anställdes som kammarjunkare hos landtgrefven af Hessen, Fredrik I:s fader. Välväxt, vacker och ridderlig i sitt sätt att skicka sig, vann han en af de hessiska prinsessornas bevågenhet, hvilket föranledde hans hastiga afresa från Kassel. I Sverige, där han snart återvann konung Fredriks nåd, utnämndes han till kammarherre, blef sedermera hofmarskalk samt upphöjdes 1751 som trogen Hatt till riksråd. Året därefter pryddes han med serafimerorden och anställdes, efter brytningen mellan hofvet och Tessin, som guvernör för de unga prinsarna. Men vid 1756 års riksdag blef detta val ogilladt af ständerna, emedan rådets tanke om utnämningen ej blifvit officiellt inhämtad, hvarefter S. entledigades från guvernörsbefattningen, dock med uttryck af ständernas belåtenhet med hans sätt att sköta densamma. Under de första åren af Vetenskapsakademiens tillvaro kallades han till en af dess ledamöter, men, då han på lång tid ej infann sig på akademiens sammankomster, blef han 1749 på framställning af riksrådet Ehrenpreus utesluten ur det lärda samfundet. År 1761 nedlade han sitt rådsämbete samt afled på sin egendom Klastorp i Södermanland d. 25 juni 1782. -- I sin tids politiska strider deltog han föga. Under sin långa anställning vid hofvet slöt han sig troget vid konungaparet och räknades bland de pålitligaste af hofpartiet. Genom klok hushållning ökade han sin ärfda förmögenhet och anslog, då han själf var barnlös, sin egendom Klastorp till fideikommiss för sin frus brorson grefve Claes Lewenhaupt (se II: 43) och hans efterkommande. -- Gift 1732 med grefvinnan Ulrika Katarina Lewenhaupt. Strussenfelt. Ättens förste kände stamfader, Mikael Thomasson Strussenfelt, f. 1688, lär ha varit af polsk eller sachsisk ätt. Han tillhörde svenska armén och blef fånge vid Pultava. S. flyttade sedan till Sverige och blef kapten vid Hälsinge regemente. Sonen, Alexander Mikael (se nedan) adlades 1751 med namnet von Strussenfelt. 1. Strussenfelt, Alexander Mikael von, fortifikationsofficer. Född i Stockholm d. 22 okt. 1716; son af Mikael Thomasson Strussenfelt, samt Brigitta Oxelgren. -- S. blef 1733 volontär vid fortifikationen men tjänstgjorde tillika såsom underofficer vid Hälsinge regemente till 1741, då han befordrades till konduktör. Under det s. å. utbrutna finska kriget deltog han i åtskilliga fortifikationsarbeten och rekognosceringar samt utnämndes 1743 till löjtnant. 1745 ingick han i utländsk tjänst och bevistade belägringarna af Oudenarde, Ostende, Gent, Antverpen, Mons med flera orter samt deltog i slaget vid Liège. Vid sin hemkomst till Sverige befordrades han 1747 till kapten vid fortifikationen och kommenderades s. å. till Finland, för att vara behjälplig vid uppgörandet af planer för de nya fästningsverken i Lovisa och Helsingfors. Sedan han 1751 gjort en resa till Holland och Flandern, för att bese dessa länders fästningar, broverk och hamnförsvar, upphöjdes han samma år i adlig värdighet, blef 1755 öfverstlöjtnant vid fortifikationen och 1772 generalmajor. S. var 1769--73 generalkvartermästare och direktör för fortifikationen. Död å Rösjöholm i Skåne d. 28 mars 1797. -- Han var en i sitt fack synnerligen skicklig man och har i Vetenskapsakademien lämnat åtskilliga uppsatser, bland annat en afhandling Om fästningars nytta och bruk samt byggnadssätt 1779. -- Led. af Vet.akad. 1776. -- Gift 1770 med Ulrika Eleonora Silfversköld. 2. Strussenfelt, Ulrika Sofia von, romanförfattarinna. Född på Hilleshög i Skåne d. 9 maj 1801; den föregåendes sondotter. Föräldrar: kammarherre Mikael Strussenfelt och Fredrika Beata Lindencrona. -- Vid två års ålder moderlös, upptogs fröken S. såsom eget barn af morföräldrarna samt flyttade med dem 1805 till Hofgården nära Vadstena. Här tillbragte hon sina barn- och ungdomsår under en huslig uppfostran. Den bokliga bildning, hon kom att sakna, tillägnade hon sig själf vid mognare år, sedan den yngre systerns framgångar på författarbanan sporrat henne till försök i samma väg. 1831 flyttade hon med sin morfar till Grenna och stannade hos honom till hans död följande året, hvarefter hon 1834 öppnade en liten skola i nämnda stad, som hon förestod till hösten 1859. Mot slutet af 1860-talet bosatte hon sig i Stockholm och afled där d. 16 jan. 1873. -- Sedan hon i flera år skrifvit poem, noveller och romaner, utan tanke på att prisgifva dem åt allmänheten, utgaf hon 1842 sin första roman Ett presthus på landet. Då denna mottogs med välvilja både af allmänheten och kritiken, fortsatte hon sitt författareskap under namnen: »M. B.», »Philaletes» och »Pilgrimen», af hvilka pseudonymer den sistnämnda blef den allmännast begagnade. Bland hennes talrika arbeten böra företrädesvis nämnas: Informatorn och Aristokraten 1845, En åskvigg 1853, Sveriges förste romanförfattare 1853, Per Brahe den yngre 1856--57, Vigtskålarne 1858, Magnus Stenbock 1859, Salems prestgård 1864 m. fl. -- Hvad som särskildt utmärker hennes berättelser, är den religiösa anda, som genomgår dem och som allt ifrån ungdomen genomvärmde hennes flärdlösa personlighet. Detta religiösa sinne gaf sig på hennes ålderdom uttryck i en mängd sedolärande berättelser och andaktsböcker för barn och ungdom. 3. Strussenfelt, Constantia Carolina Amalia von, romanförfattarinna. Född på Arrie i Skåne d. 16 maj 1803; den föregåendes syster. -- Efter att i barnaåren ha deltagit i undervisningen för sina bröders lärare och därunder tillägnat sig ej obetydliga kunskaper, vistades fröken S. några år i sin morfader, major Adolf