Hörningsholm. Han undfick jämväl en mängd gods och jordar »till grefskapets underhåll», så att han strax efter 1562 innehade omkring sjuhundrafemtio hela hemman samt dessutom hus och tomter i de flesta af rikets städer. Sedan han 1562 blifvit befordrad till generalguvernör öfver Estland, deltog han 1566 i kriget mot danskarna. Men här kom konung Eriks länge närda misstänksamhet mot honom till fullt utbrott. Han anklagades och fördes fängslad till Uppsala, där d. 24 maj 1567 de hemska mordscener uppfördes, vid hvilka den högsinnade S. föll ett offer. 2. Sture, Nils, politiskt offer. Född på Hörningsholm i Södermanland d. 20 juni 1543; den föreg. son. Endast sjutton år gammal sändes S. att för konung Erik fria till drottning Elisabet i England och utnämndes 1562 till anförare för liffanan. Hittills hade allt varit godt och väl mellan honom och konungen, men snart kunde ej den senare dölja sin ovilja och tänkte alltid på sin stjärnspådom, att en »ung man med ljust hår» skulle bringa honom i olycka. För att ej falla konungen besvärlig, lämnade S. hoftjänsten och begaf sig till krigshären, men äfven här följde honom Eriks misstankar. 1565 förordnades han till hertig Carls medhjälpare vid arkliet och skickades 1566 till biträde åt Nils Boye, vid belägringen af Bohus. Då fästningens eröfring misslyckades, stämdes de båda befälhafvarna att inställa sig för rätta. Boyes forna förtjänster räddade honom från straff, men S. dömdes till döden, ehuru dödsdomen af konungen ändrades till ett skymfligt intåg i Stockholm. De närmare omständigheterna vid detta ovärdiga uppträde äro af historien allmänt kända. Några få dagar därefter återskänkte Erik den förolämpade ädlingen sin nåd och skickade honom att afsluta frieriet med prinsessan Renata af Lothringen. Den skymf, S. lidit, tärde emellertid djupt på hans sinne, och han skref till sina föräldrar, »att han i Stockholm druckit en dryck, som för honom förbittrade lifvets glädje och välfärd här i världen, samt att han hoppades att en gång få försvara sig med något bättre än bref och insegel». Dessa och dylika ord togos sedan såsom bevis för tillvaron af en sammansvärjning. Vid hemkomsten från Lothringen fann S. sina anförvandter som fångar och måste genast dela deras fängelse, hvarefter, sedan en orättens dom fallit, konung Erik med egen hand på Nils S. begynte de rysligheter som äro bekanta under namn af Sturemorden. S. mördades d. 24 maj 1567 och begrofs i Uppsala domkyrka, där man ännu förvarar hans genomstungna kläder. Ogift. 3. Sture, Sten, krigare. Född på Leckö d. 4 nov. 1544; den föreg. bror. Sin adliga uppfostran erhöll S. dels hemma och dels vid Gustaf I:s hof. Vid tjuguett års ålder utnämndes han af Erik XIV till amiral på örlogsskeppet »Finska Svanen», med hvilket han utgick i danska kriget. Den 7 juli 1565 träffades svenska och danska flottorna mellan Bornholm och Rügen. Här uppstod en skarp strid. Peder Banér, som jämte S. förde befälet på »Finska Svanen», blef genomskjuten med en falkonetkula, hvarpå S. med yttersta häftighet angrep danska amiralskeppet »Jægeren» under Otto Rud. Efter en kort stund träffades S. af ett lod i pannan och nedföll ögonblickligen död på däcket. De båda vapenbröderna fingo sin hviloplats i Uppsala domkyrka, där konung Erik lät öfver dem uppresa en präktig minnesvård, som i prunkande inskrifter förtäljer deras mandom och bedrifter. Ogift. 4. Sture, Erik, politiskt offer. Född på Hörningsholm d. 18 maj 1546; den föregåendes bror. 1563 i hade S. slutat sina studier och var då hofjunkare hos hertig Johan. När fadern, grefve Svante, märkte att oenighet höll på att utbryta mellan konungen och hertigen, skref han till sin son i Finland att lämna hertig Johans hof och söka tjänst i konungens. Brefvet, som en trogen tjänare öfverförde till Åbo, föll händelsevis i händerna på hertigen som uppbrände det, sedan han läst dess innehåll. Härigenom kom S. att kvarstanna i Johans hof, tills denne som fånge öfverfördes till Sverige. Sedermera deltog han med sina bröder i kriget mot danskarna och blef därunder sårad i en träffning vid Älfsborg. För släktskapens skull blef han på Svartsjö fängslad med fadern och bröderna samt affördes till Uppsala, där han mördades den 24 maj 1567. I brist på bättre skäl åberopade sig hans domare på följande: På en af konung Eriks hofherrars, Sivard Kruses, bröllop hade en jungfru Margareta Nilsdotter gått omkring i bröllopssalen med en liten fana. Några af de närvarande ungherrarna skämtade med henne häröfver och kallade henne »herr fänriken». Dagen efter bröllopet skref grefve Erik i de andras namn ett bref till henne, i hvilket de kallade sig hennes fattiga landsknektar, begärande få veta, hvarest herr fänriken ville uppsätta sin fänika. Detta uttyddes som ett försök att värfva trupper och som ett bevis på att upproriska stämplingar förehades. Ogift. 5. Sture, Mauritz, riksråd. Född på Nyköpings slott d. 24 nov. 1552; den föregåendes bror. S. hade för att fullborda sin uppfostran blifvit utsänd till Holland, där han vistades, när fadern och bröderna mördades i Uppsala 1567. Vid sin hemkomst till Sverige utnämndes han 1571 till hofjunkare hos Johan III och företog följande året en ny utländsk resa, hvarunder han besökte Tyskland, Holland, England, Frankrike och Italien samt blef, såsom ättling af fordom regerande herrar, med mycken heder mottagen i Rom af påfven Pius V. Förordnad 1579 till häradshöfding i Hölebo härad i Södermanland, utnämndes han 1582 till hertig Carls furstliga råd och kallades 1586 till riksråd. Under Johans resa till Reval var S. honom följaktig och undertecknade där rådets böneskrift att ej konung