Sigismund måtte få öfverresa från Polen. Härigenom föll han både i konungens och hertig Carls onåd, men undgick de följande årens stormar genom sin tidiga död, på Hörningsholm d. 14 mars 1592. Gift 1581 med friherrinnan Anna Horn, dotter af fältmarskalken Klas Kristersson Horn. 6. Sture, Carl, ämbetsman. Född i Åbo d. 13 dec. 1555; den föreg. bror. Vid sexton års ålder förordnades han till hofjunkare hos hertig Carl och blef 1579 lagman i Nerike. 1593 kallades han till hertig Carls furstliga råd, blef året därefter ståthållare på Stockholms slott samt 1595 lagman i Södermanland. 1597 utnämndes han, som alltid troget hållit hertigens parti, att vara fältherre för de finnar, som förklarade sig mot Sigismund. Han afled icke långt därefter i Stockholm d. 24 jan. 1598. Hertig Carl beklagade mycket hans bortgång och berömde honom såsom en af sina tillgifnaste och pålitligaste tjänare. Gift 1591 med Karin Jonsdotter. 7. Sture, Svante, ämbetsman. Född d. 23 jan. 1587; son till S. 5. S. anställdes tidigt i tjänst hos hertig Johan af Östergötland och förordnades efter några år till hans furstliga råd och kansler. Enligt von Stiernman skall han hafva författat en historia öfver Sturefamiljen, men är för öfrigt en föga anmärkningsvärd person. Han afled på Stegeholm, några veckor efter en yngre bror Klas, d. 3 april 1616. Gift 1613 med grefvinnan Ebba Leijonhufvud, dotter af riksdrotset Mauritz Leijonhufvud. Med honom bortgick den siste grefve Sture och grefskapet Stegeholm och Västervik återföll till kronan. Vid hans frånfälle var den näst siste af ätten ännu obegrafven. »Sturenamnet» -- anmärker Wieselgren -- »måste slockna tragiskt. Tolf Sturar hade lefvat efter det Sten Sture d. y. stupade. Nio af dem hade hunnit den åldern, att de nämnas i historien. Men ett sekel efter den sista riksföreståndarens död finnes ingen Sture mer; tre hade under seklet stupat i följd af våldsamma sår i krig, och tre såsom mördade fångar. Tre af Svantes döttrar hade suttit i änkors sorgdräkt vid halshuggna mäns grafvar». Sturtzenbecher och Sturzen-Becker. En från Spanien härstammande släkt, som antagligen på 1680-talet invandrade till Sverige med hofmästaren hos grefvinnan Dohna Henrik Sturtzenbecher, född 1651, död 1697. En gren -- se S. 2 -- skrifver sig Sturzen-Becker. 1. Sturtzenbecher, Mårten, militär, författare. Född på Gotland d. 5 juli 1760. Föräldrar: bruksägaren Henrik Sturtzenbecher och Elsa Maria Fries. Känd såsom skicklig matematiker, antogs S. 1783 till lärare vid fortikationen och blef kort därefter lärare vid Karlberg. Under krigsåren 1788--90 tjänstgjorde han såsom stabsadjutant hos generalmajor von Hermanson och skickades efter freden i ett ministeriellt uppdrag till Konstantinopel. Denna resa begagnade han för att besöka en mängd befästade orter och riktade sitt redan förut rika kunskapsförråd med flera viktiga erfarenhetsrön i militära ämnen. Vid trettio års ålder utnämndes han till informationskapten vid ingenjörkåren och blef slutligen öfverstlöjtnant i armén. Ledamot af Krigsv.-akad. m. m. Död i Stockholm d. 16 okt. 1836. Mer än som vetenskapsman, ehuru hans föreläsningar i fortifikation vunno välförtjänt anseende, gjorde sig S. bemärkt genom sin ifver för swedenborgianismen och sina däraf föranledda skrifter såsom: Tankar om syndafallet; Tankar om Guds ord; Tankar om menniskans frihet; Tankar om lifvet efter detta, m. fl. Han inblandade till och med filosofiskt-teosofiska funderingar i sina geometriska skrifter, såsom Geometri på philosophiskt sätt betraktad o. s. v. Intet af hans arbeten torde dock väckt det uppseende, som en liten broschyr Tröst för den brottslige, hvilken bok blef åtalad. Gift 1792 med Petronella Laurentia Enander. 2. Sturzen-Becker (före 1855 Sturtzenbecher), Oskar Patrik, skald (under pseudonymen Orvar Odd). Född i Stockholm d. 28 nov. 1811; den föreg. kusins son. Föräldrar: kamreraren vid Serafimerordensgillet Patrik Sturtzenbecher och Judith Maria Bachér. Student i Uppsala 1827, ägnade S. sig under några år hufvudsakligen åt språk och nyare litteratur samt blef fil. d:r vid promotionen 1833. I Stockholm, dit han kort därefter återvände, lät han inskrifva sig i k. m:ts kansli, men beträdde samtidigt den publicistiska banan såsom utgifvare af en liten litterär tidning, Arlekin, hvilken likväl snart upphörde, när S. 1834 ingick såsom medarbetare i Aftonbladet, I sistnämnda tidning omfattade hans verksamhet hufvudsakligast lätta revyer, »följetonger», de af allmänheten alltid med förtjusning mottagna Memoarer öfver den förflutna veckan, som kunde vara ironiska och skarpa nog. 1838 och 1839 företog han en resa genom Tyskland och Frankrike, hvilken färd han skildrat i En utflygt ur boet 1842. Efter sin återkomst begynte han, vid sidan af den publicistiska, utveckla en mer själfständig litterär verksamhet i den skämtsamt kåserande stilen. Efter att redan 1831 ha uppträdt med en poetisk berättelse, kallad Romarskölden, och 1832 ha erhållit Svenska akademiens andra pris för dikten Veidi Alf, offentliggjorde S. 1834 Tre septemberdagar i Stockholm och 1837 Sexorall, hvarpå följde en serie af kvicka skildringar ur hufvudstadslifvet: Med en bit krita 1841, Med en bit blyerts 1842, Ur stockholmslifvet 1844. Han utgaf äfven särskildt ett par periodiska skrifter Bazaren, Söndagsbladet 1841, och Liten lefver än 1844. Samma år utgaf han en samling af förut i olika tidningar kringströdda lyriska dikter, under titeln Min fattiga sångmö. Den orättvisa kritik, hvarmed denna diktsamling mottogs af en bland stockholmstidningarna, jämte trötthet vid hufvudstadslifvet, föranledde honom att söka en lugnare uppehållsort, hvarför han in emot ett år bodde i Södertälje. Omständigheter gjorde emellertid, att han önskade ombyta vistelseort, och han valde härtill, efter att en tid ha vistats i Skåne under djup melankoli, föranledd af husliga sorger, Köpenhamn, där han