företag. Under Carl XII:s krig hade Malmö sjunkit så djupt, att själfva frihetstiden med sin allvarliga sträfvan för landets förkofran ej förmådde draga upp den gamla handelsstaden ur dess maktlöshet. S., som länge insett, att en ordentlig hamn vore första villkoret för Malmö bestånd såsom handelsplats, satte sig i spetsen för en hamnanläggning, hvilken, påbörjad 1775, fullbordades fyra år därefter. Han fortfor sedan under hela sin lefnad att vara hamndirektionens verksamme ordförande. På sin tid stadens förste skeppsredare, ifrade han naturligtvis i första rummet för handeln, men sysselsatte sig äfven med åtskilliga industriella anläggningar, utvidgade betydligt den tobaksfabrik, han ärft efter fadern, inrättade en klädesfabrik, införskref kard- och spinnmaskiner och uppgjorde, med stöd af sina matematiska kunskaper, själf förträffliga ritningar till sina fabriker. Äfven bergshandteringen och jordbruket ägnade denne klarseende man sina omsorger samt var en af de förste i Sverige, som införde cirkulationsbruket i landthushållningen. Hans förtjänster vunno också både allmänt och enskildt erkännande. Sålunda utsågs han af Malmö diskontbolag till verkets förste direktör och af Malmö hushållningssällskap vid dess stiftelse till vice ordförande. Af konungen erhöll han titel af kommerseråd. Den 15 nov. 1817 afled S. i Malmö, sedan han några veckor förut blifvit lagd på dödsbädden af sorg öfver Malmö diskonts fall och de finansiella olyckor, som därigenom drabbade hans födelsestad. Hans tacksamma medborgare beslöto genast efter hans frånfälle »att uppresa ett monument för att åt eftervärlden bevara minnet af hans förtjänstfulla namn». Men förslaget mötte då så oöfvervinneliga hinder, att först tjugufem år efter hans död Malmö stad kunde uppvisa en honom värdig minnesvård. Gift 1774 med Anna Katarina of Trolle. Sundberg, Anton Niklas, ärkebiskop. Född i Uddevalla d. 27 maj 1818. Föräldrar: hattmakaremästaren Sven Sundberg och Sara Katarina Lund. Vid aderton års ålder student i Uppsala, promoverades S. därstädes till filosofie doktor med första hedersrummet 1842 samt blef 1845 teologie kandidat och docent i teologiska fakulteten. Prästvigd s. å., utnämndes han 1849 till teologie adjunkt vid Lunds universitet med Kärrstorps och Glostorps pastorat som prebende samt befordrades, sedan han 1849--50 förestått professuren i kyrkohistoria och dogmatik och 1850--51 gjort en vetenskaplig resa genom Tyskland, Frankrike och England, till professor i dogmatik och moralteologi vid Lunds universitet 1852, hvarjämte han samtidigt undfick fullmakt såsom kyrkoherde i Hellestads, Dalby och Bonderups prebendepastorat. 1861 utnämndes han till förste teologie professor och domprost i Lund, kallades och utnämndes 1864 till biskop i Karlstad, samt befordrades, efter att ha innehaft första förslagsrummet, till ärkebiskop och prokansler för universitetet i Uppsala i nov. 1870. Såsom vald riksdagsfullmäktig af Lunds stift, bevistade han 1859--60 och 1862--63 årens riksdagar samt intog såsom biskop i Karlstad en själfskrifven plats i prästeståndet vid den sista ståndsriksdagen 1865--66. Han var ledamot af lagutskottet vid den första, af konstitutionsutskottet vid den andra och af statsutskottet vid den tredje af dessa tre riksdagar. Såväl hans motstånd mot representationsförslaget som de mot vidgad religionsfrihet fientliga åsikter, för hvilka han både i riksdagen och i den af honom jämte E. G. Bring och V. Flensburg 1855--64 utgifna Svensk Kyrkotidning gjort sig känd, gjorde hans utnämning 1867 till den förste talman i riksdagens Andra kammare allt annat än välkommen å den frisinnade sidan. Men då han 1872 afgick från posten, liksom från riksdagen, erhöll han från alla håll erkännande att han med oväld och skicklighet, om ock understundom med kraftiga interjektioner till de kringstående öfver mindre lyckliga talare, handhaft klubban. Han var sedermera ledamot af Första kammaren för Göteborgs och Bohuslän från och med 1877 till och med 1892 års lagtima riksdag. Äfven här fungerade han som talman 1878--80 och var vid återstående riksdagar placerad i talmanskonferensen. Hans verksamhet gick alltjämt i utprägladt konservativ riktning. Utvidgad politisk rösträtt var honom en styggelse, men till protektionismen lånade han ett villigt öra. När denna riktning genom händelsernas slump beredde sig att fatta statens roder, sköts S. som dess utåt mest betydande man fram som kandidat till statsministerposten, men han besvarade nekande af k. m:t framställdt anbud, liksom han 1870 och 1871 afböjt inviter att mottaga ecklesiastikministerposten. Själfskrifven led. af kyrkomötet från 1868, förde han ordet vid dem alla från 1873 till och med 1893, med om möjligt ännu större kraft och säkerhet än vid riksdagen. S. var nämligen i hela sitt uppträdande en gammaldags kyrkofurste, myndig och härsklysten, men intrycket mildrades i icke oväsentlig grad af hans manliga och hurtiga väsende, fritt från allt hycklande fromleri. Med säker och ordnande hand ingrep han i stiftsstyrelsen, var en vaken eforus öfver stiftets lärda skolor samt varmt intresserad för universitetets lif och sträfvanden. I åtskilliga kommittéer, bl. a. för kyrkolagens omarbetande 1869--73 och för granskning af universitetsstatuterna 1874 var han ordförande. Promotor vid jubelfesten 1877, utgaf han till densamma en teckning af sin företrädare Jakob Ulfssons lif och verksamhet. Teol. doktor 1860 och juris hedersdoktor i Köpenhamn 1879, kallades S. till ledamot af en mängd akademier och samfund, såsom Svenska akad. 1874 och Vetenskapsakad. 1877. Serafimerriddare blef han 1873. Förutom akademiska disputationer, strödda predikningar m. m. har S. utom den ofvannämnda minnesteckningen 1874 utgifvit: Om två af vår tids farligheter: Moral utan religion och religion utan moral. Död i Uppsala d. 2 febr. 1900. Gift 1856 med Klara Kristina Charlotta Koch.