afdelningen för vertebrerade djur. På egen bekostnad företog han sedan flere vetenskapliga resor till Tyskland, Frankrike, Holland och England, erhöll 1871, vid fyllda sjuttio år, afsked från intendentsbefattningen samt mottog vid 1874 års promotion i Lund jubelkransen. Led. af Vet.-akad., Landtbruksakad., Vet.-societ. i Uppsala, Fysiografiska sällskapet i Lund, Vet.- o. vitt-samhället, Vet.-akad. i Moskva etc. Död i Stockholm d. 2 febr. 1875. Såsom intendent vid riksmuseum skapade han en i systematiskt hänseende med särskild omsorg vald och på det ändamålsenligaste ordnad vertebratsamling. Såsom grundlig forskare, särdeles i de vertebrerade djurklassernas historia, intager han ett mycket högt rum bland samtida lärde. Af hans talrika skrifter kunna vi här endast nämna några få, såsom: Lärobok i Zoologien 1835, hvilken länge användes vid våra läroverk, Handatlas till lärobok i zoologien 1843, Methodisk öfversigt af idislande djur, Linnés Pecora 1844--45, i Vet.-akad. handl., Årberättelse om framsteg i zoologi och etnografi under alla åren 1836--1848, Svenska foglarne, 22 h. 1856--71, Conspectus avium picinarum 1866, Methodi naturalis avium disponendarum tentamen 1872--73. S:s betydelsefullaste arbeten tillhöra ornitologien. Han har dessutom skrifvit en mängd uppsatser i Vet.-akad. handl., i Öfvers. af Vet.-akad. förhandl. samt flere andra tidskrifter. Ogift. 2. Sundevall, Fredrik Emil, anatom. Född på Högestad i Skåne d. 19 juli 1811; den föregåendes bror. Sedan S. aflagt studentexamen i Lund 1824, var han någon tid, 1825--28, anställd på apotek, men återvände till universitetet, där han aflade med. kandidat examen 1837, med. lic.-examen 1839 och blef 1840 kirurgie magister. Ett par år senare företog han en vetenskaplig resa till utlandet, uppehöll sig 1842--43 i Paris, Wien och Berlin för anatomiska och kirurgiska studier och erhöll, sedan han disputerat pro gradu medico, medicine doktorsdiplom 1844. Redan under sin studietid hade han förestått prosektorstjänsten vid Karolinska institutet och bestred 1840--41 anatomiska professuren därstädes. 1846 utnämndes han till professor i anatomi, fysiologi och medicinallagfarenhet vid universitetet i Uppsala, från hvilken befattning han erhöll afsked 1877. Död d. 31 juli 1881. Utom akademiska disputationer och program, har S. författat en mängd uppsatser i samtida vetenskapliga tidskrifter, såsom: Hygiea, Uppsala läkarefören. förhandlingar, Svenska läkaresällskapets årsber., Landtbruksakad. handl. m. m. Gift 1848 med Anna Charlotta Christina Grapengiesser. Sundvall, Carl Fredrik, arkitekt. Född i Karlskrona d. 10 aug. 1754. Föräldrar: justitiarien vid amiralitetet Alexander Sundvall och Johanna Adelcrantz, syster till öfverintendenten C. F. Adelcrantz. Redan 1767 inskrefs S. vid kadettskolan i Karlskrona men måste på grund af medellöshet lämna densamma 1770, då han upptogs af sin ofvannämnda morbror i Stockholm, under hvars ledning han utbildade sina anlag för mekanik och arkitektur. 1772 erhöll han anställning vid fortifikationen som volontär, beordrades 1773 att deltaga i de i Södertälje pågående undersökningarna om möjligheten att öppna en kanal mellan Mälaren och Saltsjön och förordnades 1774 till konduktör vid fortifikationen, där han 1780 förordnades till löjtnant. Följande år företog han med offentligt understöd en studieresa till Paris, Florens och Rom, hvarifrån han först 1791 återkom. Redan 1787 kallad till ledamot af Målare- och bildhuggareakademien, blef han 1792 nämnd till hofintendent och 1817 ledamot af Vetenskapsakad. samt afled ogift i Stockholm d. 24 aug. 1831. S. har uppgjort ritningar och förslag till byggnader, orneringar af rum m. m., till ett högst betydande antal, hvilka dock till allra största delen ej blefvo satta till utförande. Bland dessa må nämnas Stjärnsunds slott i Nerike och Carolina Rediviva (universitetsbiblioteket i Uppsala), hvilken senare byggnad dock vid utförandet (1819--26) så afknappades, att S. icke ville kännas vid densamma. Hans arbeten utmärka sig i allmänhet för »en korrekt, klar och värdig, om ock en smula kall stil». I Vetenskapsakad. handlingar för 1821 inrymmes en afhandling af honom Om nyttan af den antika stilen i byggnadskonst. Svab, Anton von, bergsvetenskapsman. Född på Näfverberg nära Falun d. 27 juli 1702. Föräldrar: bokhållaren vid Falu kopparkontor Anton Swab och Kristina Arrhusia. Sedan S. vid universitetet i Uppsala tillägnat sig en grundlig humanistisk bildning samt aflagt bergsexamen, inskrefs han 1723 såsom auskultant i Bergskollegium. Han företog därefter resor i Sverige, Norge och Finland för att taga kännedom om bergverken och lära känna de olika smältningsmetoderna, hvarpå han 1730 anträdde en längre resa till England, Frankrike, Tyskland, Böhmen, Ungern och Italien. Längst uppehöll han sig i Sachsen, där han under den lärde Henckel studerade kemi och inhämtade den teoretiska delen af bergshandteringen. Vid sin återkomst till Sverige 1736 förordnades han till bergmästare i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, och på den korta tiden af halftannat år bragte S. de af honom upptäckta stenkolsfyndigheterna nära Helsingborg i gång och iståndsatte äfven guldfyndigheterna vid Ädelfors i Småland, som han likaledes upptäckt. För att undslippa alla juridiska bestyr, som voro förenade med den tidens bergsdomstolar, sökte han 1741 afsked från bergmästarebefattningen och förordnades i stället 1748 till assessor i Bergskollegium, hvarefter han 1757 utnämndes till bergsråd. Året förut hade han blifvit anställd såsom öfverdirektör vid det af ständerna inrättade »kontrollverket öfver guld-, silfver- och tennarbetens rätta och lagliga halt», med säte och stämma i kommerskollegium för alla till kontrollverket hörande ärenden. Bergsvetenskapen förblef dock alltid hans hufvudsakliga forskningsfält, och han hade häri särdeles djupa och