S. ansågs som barn oduglig till allt. Elfva år gammal skickades han till sjös men sjuknade i Bremen och fick vända hem. Han sattes då i Grundéns pianoskola men gjorde först inga framsteg. Hans musikaliska geni bröt sedan plötsligt fram, han lärde utom piano spela oboë och violin samt medverkade i orkestrar. Stjernström tog 1850 S. med sig som orkesteranförare för sitt resande teatersällskap, hvilket 1854 började spela på Mindre teatern i Stockholm. Där verkade S. till 1860, med undantag af en tid 1856--57, då han studerade i Leipzig. 1860 kallades S. till kormästare vid k. teatern i Stockholm, och han fick vid Lachners afgång erbjudande på hofkapellmästareposten, som han dock blygsamt afstod åt L. Norman. Från 1862 blef S. i stället på sex år äfven biträdande kapellmästare med sammanlagdt 4,000 kr. lön, hvilken han fick behålla, då han efter någon tid återgick till att vara blott kormästare. S. var också i några år sånganförare i Par Bricole och Stockholms skarpskytteförening. 1869--70 gjorde S. på Jenny Linds stipendium en resa öfver Köpenhamn genom Tyskland och Österrike, därunder han, oafbrutet komponerande, dröjde i Koblenz, Dresden och Köpenhamn. Död i Stockholm d. 10 febr. 1876. S. torde vara den mest nationelle och mest originelle af Sveriges tonsättare. För Stjernströms teater skref han en mängd operettmusik (Urdur, Hin ondes första lärospån, Guldkorset, m. m.) och för k. teatern musikinlägg till skådespel (Fiesco, Orleanska jungfrun, Richard III, Hedbergs Kung Märta, Dagen gryr, Bröllopet på Ulfåsa, Josephsons Folkungalek, Marsk Stigs döttrar, o. s. v.), hvari han visade utmärkt karaktäriseringsförmåga och scenisk blick. S. skref likaledes på uppdrag några kompositioner vid högtidliga tillfällen, åt hvilka han förlänade en glansfull prägel. Som andlig tonsättare var S. äfven mycket framstående, såsom bl. a. bevisas af Andliga sångerna för solo, kör och orgel samt den effektfulla Katolska mässan för soli, kör och orkester. Hans solosånger med piano (Heidenröslein, Serviska folksånger, Tre ballader, Värfningen, Digte og Sange, m. fl.), äro känsliga och till hjärtat gående, hans kvartetter för mansröster (Ett bondbröllop, Sjung, Längtan, Suomis sång, Tre visor i folkton, o. s. v.) synnerligen friska och populära; S. har vidare skrifvit fruntimmerskörer (Englarnes hem) eller blandad kör (Idyll och epigram, Sex visor i folkton), Hans Fantasier à la Almqvist och åtskilliga arrangemang vittna om hans humor, hans orkestersaker om en storartad instrumenteringskonst. »Högst står han emellertid i sina ballader för solo och orkester vare sig med kör (Die Wallfahrt nach Kevlaar, Hjertesorg) eller utan kör (Hafsfrun, Den arme Peter, Der schwarze Ritter, Kung Helmer och Aslög, Tannhäuser och Kvarnruinen, m. fl.). Hans särskildt för denna genre ägnade form- och klangsinne, hans romantiska uppfattning och fantasi, hans dramatiskt energiska och plastiskt klara framställningssätt gjorde honom skickad att i balladen åstad komma något af det yppersta, som frambragts. 'Vallfarten', 'Hjertesorg', 'Svarte riddaren' och 'Tannhäuser' stå utan tvifvel oöfverträffade i sitt slag uti alla lands litteratur.» S. lämnade efter sig en mängd värdefulla musikaliska skisser. »Till karaktären rättrådig och blygsam, vänfast och vek, men äfven häftig och njutningslysten, visar S. i sina kompositioner en blandning af innerlighet och praktkärlek, af stordådskraftigt vikingalynne och en nästan kvinnlig vekhet, af frisk, stundom något banal, sinnlighet och det mest kyska svärmeri, det mest hängifna och arbetsamma konstnärsallvar.» »Hvad som särskildt gör honom kär för oss svenskar, är att hans sångmö ofta lyssnade till pulsslagen af den svenska naturen och det svenska folklifvet och stämde hans lyra till toner, som än genom sin vekhet och skönhet, än genom sin friska kraft och hurtighet mäktigt anslå hvarje fosterländskt sinne.» Gift med Eva Kristina Bergholm. 1. Södermark, Olof Johan, militär, porträttmålare. Född i Landskrona d. 11 maj 1790. Föräldrar: öfverstlöjtnanten vid fortifikationen Per Södermark och Katarina Maria Bergklyft. Från Karlberg, där han redan såsom kadett väckt uppmärksamhet för sin säkra teckning och till och med exponerat miniatyrporträtt i svartkrita, utexaminerades S. 1808 och inträdde såsom officer vid ingenjörkårens fältmätningsbrigad. Befordrad till löjtnant 1812, deltog han med utmärkelse i fälttågen i Tyskland och Norge, i det att han beordrades till stabsadjutant hos fältmarskalken von Essen, då denne i juli 1814 ryckte öfver norska gränsen, och blef s. å. kapten. Vid öfvergången af Tistedalsälfven blef S. svårt sårad. Efter en längre tids tjänstgöring hos riksståthållaren grefve Mörner, fick S. i uppdrag att undersöka platsen för den blifvande fästningen vid Vanäs, nuvarande Karlsborg och att deltaga i planerna för densamma. S. utförde äfven andra topografiska undersökningar och kartor, uppgjorde förslag till Landskrona hamn m. m. Han befordrades till major i armén 1816 och utnämndes 1825 till lärare i topografi vid Krigsakademien, hvilken befattning han, då han samtidigt hade permission att idka konststudier i utlandet, endast utöfvade en kort tid vintern 1829--30. Ehuru, såsom nyss nämnts, S. redan i ungdomen visat stora konstnärliga anlag, var det först 1824, d. v. s. vid trettiofyra års ålder, som han begynte studera konsten på fullt allvar, i det han då öfver Frankrike begaf sig till Italien, hvarifrån han återkom till Sverige 1828. Fem år senare tog han afsked med öfverstlöjtnants titel samt vistades såsom konststipendiat i München, Italien, England och Frankrike till 1840, då han fästes såsom vice professor vid Konstakademien i Stockholm, af hvilken akademi S. 1839 blifvit ledamot. 1844 företog han för tredje gången en färd till Italien, i förhoppning att under dess milda luftstreck kunna återställa sin brutna hälsa. Han återkom hem 1847, men med ännu mer brutna krafter, och afled i Stockholm d. 15 okt. 1848.