S:s konstnärsskap såsom porträttmålare är allmänt bekant. S. hade ett skarpt öga för det andliga innehållet i ett ansikte, detta linjernas oändliga spel, som så skarpt och distinkt uttrycker det inneboende själslifvet. Härigenom få hans porträtt icke blott den kroppsliga likheten utan ett fängslande uttryck af lif, som gör dem till konstverk af första ordningen. Ehuru jämt eftersökt och upptagen af dem, som ville hafva sina drag genom hans hand fästa på duken, lämnade han aldrig konstens kraf ur sikte, utan ägnade hvarje arbete samma noggrannhet och utförlighet. Själf var S. aldrig nöjd med hvad han gjorde, ty han visste själf alltför väl hvad som fattades honom: gedigen underbyggnad, »handlaget att teckna lätt och bestämdt», djärf och kraftig penselföring. De porträtt, som lämnat hans staffli, uppgå till ett betydande antal. De mest bekanta torde vara dem af Carl XIV Johan och drottning Desideria, Oscar I och drottning Josephine, Berzelius, Hartmansdorff, grefve M. Brahe, Jenny Lind, Fogelberg, Byström, Beskow, Fredrika Bremer, Hjalmar Mörner, Karoline Bygler, S:s själfporträtt m. fl. Han har äfven målat åtskilliga genrestycken, såsom: Musikalisk trio, Romerska flickor, Italienska pifferari o. s. v. och till och med efterlämnat gravyrer i koppar, etyder såsom skulptör i lera och marmor m. m. Gift 1817 med Maria Charlotta Hazelius. 2. Södermark, Johan Per, porträttmålare, Född d. 3 juni 1822; den föregåendes son. Liksom fadern i valde S. i ungdomen militäryrket och utnämndes till underlöjtnant 1843, men tog redan efter fem år afsked från regementet och utgick ur armén 1855. De hos honom inneboende fäderneärfda anlagen hade emellertid yppats redan i skolan, där han som oftast öfverraskade kamrater och vänner med väl utförda porträtt i blyerts. Under faderns ledning och vid Konstakademien gjorde han snabba framsteg och for 1845 till fadern i Rom, där han kvardröjde en längre tid, hvarefter han öfver Frankrike återkom till Sverige 1848. Fyra år senare företog han en studieresa till Düsseldorf, i hvars konstakademi han arbetade till 1854, hvarefter han ånyo styrde kosan till Paris och målade där under vintern 1855--56 på Coutures ateljér. Sedan vistades S. nästan uteslutande i Stockholm, där han med stigande anseende målade porträtt, men äfven genrer och landskap. Bland porträtt kunna nämnas: general M. J. Björnstjernas, grefve C. M. Björnstjernas, generalmajor Hägerflychts, friherre Leijonhufvuds, generalmajor Silfverstolpes, landshöfding Malmstens, generaltulldirektör Bennichs med fru, öfverintendenten Dardels m. fl. Kort efter det han återkommit hem från sin första konstresa, invaldes han till agré vid Fria konsternas akademi och kallades till akademiens ledamot 1874. Död d. 26 nov. 1889. Gift 1855 med Anna Maria Örtenblad. Söderwall, Knut Fredrik, språkforskare. Född d. 1 jan. 1842 i Drengsered, Halland. Föräldrar: kyrkoherden Per Söderwall och Margareta Johanna von Wachenfeldt. Student i Lund 1858, filosofie kandidat 1863, filosofie doktor 1865 och s. å. docent i nordiska språk vid Lunds universitet, blef S. 1872 adjunkt och 1886 e. o. professor vid Lunds universitet samt tjänstgjorde 1865--72 äfven vid universitetsbiblioteket. S. är en af de förnämsta nu lefvande kännare af svenska fornspråket och har från trycket utgifvit Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning 1870 -- prisbelönt 1868 med Sv. akademiens andra pris. -- Om verbets rektion i fornsvenskan 1864, Några anmärkningar öfver de svenska kasusformerna under medeltiden 1865, Om främmande ords behandling i fornsvenskan 1866, Några svenska medeltidsord 1880, Studier öfver konungastyrelsen 1880, 6:e bandet af Bydqvists »Svenska språkets lagar», 1883, m. m. 1884 började S. på Sv. fornskriftssällskapets uppdrag utgifva, Ordbok öfver svenska medeltidsspråket, för hvilket verk S. 1886 erhöll Sv. akademiens Carl Johanspris. S. erhöll 1883 i uppdrag att under professor Th. Wiséns öfverinseende redigera Sv. akademiens stora ordbok öfver nysvenskan och efterträdde 1892 Wisén som professor i nordiska språk i Lund, som led. af Svenska akademien och som högste ledare af arbetet med akademiens Ordbok öfver svenska språket. Ogift. Sölfverberg, Sven Larsson, mekaniker. Född d. 12 april 1653, i Nyköping, där fadern Lars Svensson var handelsman och borgare. I ungdomen reste S. till Norge för att lära sig styckgjuteriet och uppehöll sig där i fem år, hvarefter han begaf sig till Köpenhamn för att fullkomna sig i detta yrke. Från Danmark ställde S. kosan till England, där han tillägnade sig en synnerlig skicklighet i mekaniska arbeten och uppfann ett eget behandlingssätt för gjutstyckens temperering. I Holland, dit han sedermera begaf sig, deltog han med utmärkelse i fälttågen mot fransmännen och kom att genom sin skicklighet göra armén viktiga tjänster. Efter krigets slut återvände han till England, där han lade sig på konsten att bogsera fartyg. Emellertid hade ryktet om hans snille och utmärkta färdighet kommit ända till Frankrike, dit Ludvig XIV kallade honom att utföra åtskilliga vattenledningar och andra mekaniska verk. Efter någon tid hemkallades han till Sverige af Carl XI, som utnämnde honom till ingenjörkapten 1683 och 1687 skänkte honom adlig värdighet med namnet Sölfverberg. I sitt fädernesland efterlämnade han många vackra prof af sin mekaniska färdighet och uppfinningsförmåga, särskildt i bergsmekaniken. 1721 lämnade han sin anställning i statens tjänst med öfverstlöjtnants titel, tillbragte sina sista lefnadsår i det enskilda lifvets lugn, samt afled i Stockholm d. 7 aug. 1727. Gift 1: med Elisa Küpper och 2: 1689 med Beata Elisabet Ruuth. Sörensen-Ringi, Harald, skulptör. Född i Skön, Västernorrlands län, d. 3 mars 1872.