krigsstyrkan. 1714 blef han vice ståthållare i Stockholm, 1716 general af kavalleriet och verklig öfverståthållare, men fortfor att tillika innehafva det förenämnda kommandot. Såsom öfverståthållare fick han ökadt tillfälle att göra sin politiska ståndpunkt gällande och i enlighet därmed efter Carl XII:s död öfva inflytande på frågan om tronens besättande till förmån för Ulrika Eleonora, hvilken liksom hennes gemål i honom hade en ifrig anhängare. Den nykorade drottningen inkallade strax efter sin upphöjelse 1718 T. i rådet. Vidare undfick han 1719 grefve- och fältmarskalksvärdighet och bekläddes med befattningen såsom generalguvernör i Estland, hvilken han dock i följd af Estlands införlifvande i ryska riket aldrig kom att tillträda. Sedan han 1719 nedlagt sitt befäl i Roslagen, var han bl. a. verksam på utrikespolitikens fält, i det han deltog i fredsunderhandlingarna med de två makter, Hannover och Preussen, som 1715 slutit sig till Sveriges fiender. Den för Hannover, nu i personalunion förenadt med England, fördelaktiga 1719 års fred förestafvades af den i Sverige rådande och icke minst af T. delade förhoppningen, att nämnda makt skulle biträda ett stort västerländskt förbund till stäckande af Rysslands nya öfvermakt. Freden med Preussen 1720 lyckades T., trots åtskilligt motstånd från svensk sida, genomdrifva. Efter tronförändringen 1720 var han konung Fredrik orubbligt trogen och bidrog att störta det emot konungen afvogt stämda holsteinska partiet. Död i Stockholm d. 14 okt. 1732. Gift på 1690-talet med friherrinnan Anna Dorotea von Fersen. 2. Taube, Edvard Didrik, amiral, riksråd. Född d. 13 dec. 1681. Föräldrar: vice amiralen friherre Fredrik Ernst Taube till Odenkat och grefvinnan Beata Elisabet Wrängel. Redan såsom gosse inskrifven vid amiralitetet, befordrades T. 1700 till underlöjtnant och fick efter det då skedda krigsutbrottet deltaga i operationerna till sjös. Han avancerade 1703 till skeppskapten och deltog såsom chef på skeppet »Wenden» i expeditionen till Pommern 1711, hvarefter han följande året utnämndes till shoutbynacht. Han var för öfrigt, såsom det synes, ofta under denna tid kommenderad till Finska viken, där han genom Nils Ehrenskölds ärorika försvar af Jungfrusund undkom en öfverhängande fara vid ett tillfälle, då han med några skepp af Wattrangs flotta var detacherad i Åboskären. 1715 befordrades han till vice amiral och gjorde s. å. ett sista, fastän misslyckadt, försök att undsätta Stralsund, blef 1719 amiral, 1731 president i Amiralitetskollegium samt 1734 upphöjd till riksråd och grefve. Utnämnd 1743 under det då pågående kriget med Ryssland till befälhafvare öfver flottan, hann han dock icke öfvertaga denna post, innan kriget slutades genom freden i Åbo. Död såsom öfveramiral i Stockholm d. 30 okt. 1751. Såsom sjömilitär och krigare ansågs T. både kunnig och oförskräckt. Det är likväl ej i denna egenskap, han blifvit minnesvärd, utan såsom fader till Hedvig Ulrika Taube, Fredrik I:s sköna och beryktade älskarinna. Genom sin eftergifvenhet för konungens önskningar i fråga om antydda förbindelse vann han väl dennes bevågenhet och skaffade sig hvarjehanda fördelar, hvaribland främst torde vara att nämna hans upphöjelse till riksråd med förbigående af den namnkunnige sjöhjälten G. von Psilander. Å andra sidan invecklades han just därigenom i en mängd obehagliga strider, som störde hans lugn, på samma gång han af allmänna omdömet skarpt ogillades, icke blott för det sätt, hvarpå han offrat sin dotter åt monarkens lidelse, utan ock till följd af rykten om egennytta, mutor, orättvisa ämbetstillsättningar o. s. v. Tillhörande Mösspartiet, biträdde han dettas yrkande på Sveriges anslutning till England, men betraktades icke desto mindre med oförställd missaktning af engelska sändebudet Finch, som i en officiell skrifvelse yttrade om T., att »sedan han sålt sin dotter, säljer han till den mestbjudande alla tjänster, på hvilkas tillsättande han genom konungens svaghet för henne kan öfva inflytande.» Emellertid höll han sig uppe så länge Mössorna voro vid makten, men när dessa vid 1738--39 års riksdag undanträngdes af Hattarna, var han bland de riksråd, som afskedades. Han erhöll dock därvid större pension än de öfriga afskedade riksråden. Gift 1710 med Kristina Maria Falkenberg. 3. Taube, Vilhelm Ludvig, riksråd. Född i Örebro d. 10 juli 1690; den föregåendes bror. T. hade ett par år varit page hos änkedrottning Hedvig Eleonora, när han 1706 ingick vid Lifgardet, och blef fänrik 1707. Såsom löjtnant vid Östgöta kavalleriregemente, hvartill han befordrades ännu samma år, utmärkte han sig i drabbningarna vid Holofzin, Smolensk och Pultava, vid hvilket sistnämnda ställe han blef tillfångatagen och förd till Vologda i Ryssland. Här vistades han i sex år eller till 1715, då han lyckades rädda sig på en liten båt utför Dwina till Arkangel, hvarest han blef upptagen på ett holländskt skepp, som förde honom till Amsterdam. Hemkommen till Sverige, befordrades han 1717 till öfverstlöjtnant vid ett sjöregemente, hvarifrån han 1719 transporterades med samma grad till Västerbottens infanteri. Sedan han sökt och erhållit afsked från sistnämnda militärpost 1721, tjänstgjorde han någon tid såsom öfverste i holsteinska armén samt blef efter sin återkomst 1729 öfverste för Upplands regemente, 1741 landshöfding i Blekinge, 1746 riksråd och 1747 öfverstemarskalk. Död i Stockholm d. 8 aug. 1750. I politiskt hänseende tillhörde T. Mössorna, men blef för sina verkliga och redbara förtjänster insatt i rådet af Hattarna. »Hans brinnande och oförkränkta ifver i sitt rådsämbete,» säger Sam. Troilius i sitt griftetal, »gjorde ock, att han höll med moget och eftertänksamt förstånd rätt fram i sina rådslag, alltid hafvande för sitt ögonmärke öfverhetens och landets förenade bästa.» Gift 1718 med grefvinnan Eleonora Charlotta Bonde. 4. Taube, Hedvig Ulrika, Fredrik I:s älskarinna, dotter af T. 2, se Hessenstein.