Tannström, Nils Mårten af, lärd. Född på Frösön i Jämtland d. 1 dec. 1777. Föräldrar: regementsväbeln vid Jämtlands regemente Mårten Tannström och Ingeborg Holm. Efter idkade elementarstudier i Frösö skola och Hernösands gymnasium blef T. student i Uppsala 1794 och erhöll lagerkransen vid promotionen därstädes 1803. Kort därefter antogs han till informator för svenske ambassadörens i S:t Petersburg, grefve von Stedingks, barn, i hvilken befattning han fortfor att verka till 1812, då han anställdes såsom lärare för dåvarande hertigen af Södermanland, vid hvilket tillfälle han undfick professors namn, heder och värdighet, hvarpå 1815 följde titeln af kansliråd. Adlad 1817 med namnet af Tannström, utnämndes han 1829 till kanslersekreterare vid Lunds universitet och bibehöll denna befattning till sin död, i Stockholm, d. 27 maj 1842. I besittning af mycken lärdom, hvilken han dock icke gjort fruktbärande såsom vetenskaplig författare, inkallades han efter hvartannat till ledamot af Vet.-akad., af Vitt.-, hist.- och ant.-akad., af K. samf. för utg. af skrifter rörande Skand. hist. m. m. Ogift. Taraval, Guillaume Thomas (Raphael), målare. Född i Paris d. 21 dec. 1701. Föräldrar: målaremästaren François Taraval och Catherine Masson. T. erhöll sin utbildning under ledning af Cl. Audran och nämnes så tidigt som 1727 »peintre» (målare-konstnär): Hans anseende var redan då så stort, att han 1732 af hofintendenten Hårleman kontraktsmässigt antogs med ganska högt arvode såsom konstmålare vid slottsbyggnaden i Stockholm, dit han anlände i juli s. å. Icke få äro de konstnärliga utsmyckningar i kungl. slottet, som förskrifva sig från hans hand. Tillsammans med dekorationsmålaren Deslaviers utförde han 1734--35 plafonderna i »Röda salongen» och »Gröna salongen» samt fönsternischerna i den förra. Äfven åtskilliga andra plafonder och dörrstycken äro af honom målade, hvarjämte han lämnat utkastet till plafonden i slottskapellet. Då emellertid döden hindrade honom att utföra sistnämnda målning, blef densamma fullbordad af hans lärjunge Johan Pasch. Af Tessin erhöll han jämväl i uppdrag att meddela undervisning i en af Tessin inrättad ritskola, hvilken 1735 utvidgades och förändrades till »K. ritareakademien» -- något, som till icke oväsentlig del skall hafva varit T:s förtjänst. -- Slottsdekoreringen förblef dock alltid hans hufvudsak, och han sysselsattes härmed ända till sin död, i Stockholm, i början af april 1750. Om T.s konstverksamhet yttrar en kännare och konstkritiker: »Hans konst äger alla de utmärkande egenskaperna hos rococon, klar och liflig färg, lekande komposition, men ej sällan brist på djup och känsla samt ett stundom framträdande vårdslösande af teckningens riktighet och ädelhet.» Som han mest sysselsatte sig med rumsdekorationer, äro andra arbeten af honom tämligen sällsynta. Dock äger man af hans hand några altartaflor, ett och annat genrestycke och några porträtt. Bland altartaflorna må nämnas Kristus i örtagården (för Änkhuskyrkan i Stockholm) samt Kristus på korset, skänkt 1733 till Kimstads kyrka i Östergötland. Äfven har han efterlämnat prof på en ganska framstående förmåga såsom djur- och stillebensmålare. En tafla i hithörande konstart, Död fågel och jaktredskap, förskrifvande sig från 1744, finnes i Nationalmuseum. Gift 1727 med Marie Anne Françoise Guillemard. Taube. Släkten, som ursprungligen härstammar från Westfalen, hade redan i förra hälften af 1200-talet spridt sig till Livland, där medlemmar af densamma befunno sig bland Svärdsriddarna. Svenskt adelskap tillföll under 1600-talet flera medlemmar. Till friherre med Carlöö i Österbotten som friherreskap utnämndes 1652 öfversten för estländska adelsfanan Berndt Taube, som sålunda blef stamfader för den numer i Sverige utslocknade friherrliga ätten Taube af Carlöö. Den helt säkert, men på outredt sätt, med Carlöö-ätten befryndade öfversten för livländska adelsfanan, Edvard Taube af Odenkat, adlades 1668 och blef stamfader för adliga ätten Taube. Dessutom härstammar från honom dels genom sonen Fredrik Evert, som blef friherre 1692, friherrliga ätten Taube af Odenkat, dels genom dennes son, Edvard Didrik -- se T. 2 -- som upphöjdes i grefligt stånd 1734, grefliga ätten Taube (n:o 112). En annan greflig ätt Taube (n:o 62) härstammar från generalguvernören i Narva, Ingermanland och Kexholms län Jakob Johan Taube af Kuddinge, i det hans son, Gustaf Adam -- se T. 1 -- blef grefve 1719. 1. Taube, Gustaf Adam, krigare, riksråd. Född d. 1 dec. 1673. Föräldrar: generallöjtnanten, friherre Jakob Johan Taube till Kuddinge och friherrinnan Maria Horn. Såsom löjtnant vid öfverste Maur. Vellingks regemente, hvartill T. blifvit utnämnd 1689, deltog han i det pfalziska kriget. Han ingick nämligen 1693 såsom frivillig i den armé, sammansatt af flera förbundna makters trupper, som hade att kämpa mot fransmännen för att stäfja Ludvig XIV:s eröfringslystnad. Återkommen till Sverige 1695, blef han 1700 befordrad till generaladjutant af kavalleriet i Livland. Han bevistade sedermera, i spetsen för ett af honom värfvadt dragonregemente, till hvars öfverste han utnämnts 1703, sachsiska och ryska krigen till 1709, då han i slaget vid Pultava måste lämna sig i ryssarnas händer. Frigifven ur fångenskapen på sitt hedersord, utnämndes han 1710 till generalmajor och utmärkte sig för synnerlig tapperhet i slaget vid Helsingborg s. å. Interimschef för Östgöta kavalleri 1710--12 och befordrad till generallöjtnant 1711, anförde han en del af svenska trupperna i Pommern 1712 samt förordnades till guvernör i Wismar 1713, hvarjämte s. å. åt honom anförtroddes befälet öfver den i Roslagen sammandragna