3. Tessin, Carl Gustaf, konstvän, statsman. Född i Stockholm d. 5 sept. 1695; den föreg. son. Efter fulländad uppfostran fick T., hos hvilken tidigt röjde sig ett utprägladt konstsinne, med understöd af änkedrottning Hedvig Eleonora och Carl XII anträda en resa till utlandet, där han idkade studier i Frankrike, Italien och Tyskland. Under sin vistelse i Wien 1718 mottog han af Carl XII kallelse att vara hofintendent. Då han 1719 återkom till fäderneslandet, väckte hans framstående personlighet och ovanliga kunskaper genast stort uppseende, och Arvid Horn, som i honom hoppades finna en skicklig och för fäderneslandet en gång nyttig ämbetsman, skyndade att räcka sin hand till hans befordringar. Till dessa medverkade ock hans anslutning till det då ännu mäktiga holsteinska partiet, som vid riksdagen 1723 förskaffade honom platsen som ordförande i Mindre sekreta deputationen. Befordrad 1724 till e. o. kansliråd, insattes han af Horn i den sekreta kommission, som hade att bestämma rörande de ärenden, som ansågos böra hemlighållas för konungen. Då emellertid brytningen mellan holsteinska partiet och Horn börjat inträda, fann denne T. besvärlig och sände honom 1725 såsom envoyé till Wien, där han dock gjorde, hvad han kunde, för att motverka Horns utländska politik. Förordnad 1728 efter fadern till öfverintendent öfver alla kungliga slott, hus, byggnader och trädgårdar i riket, företog han 1728--29 en ny utrikes resa. Då vid 1734 års riksdag en ny politisk meningsflock, det sedermera s. k. Hattpartiet, började bildas, slöt sig T. därtill. 1735 afgick han ånyo såsom envoyé till Wien, hvarifrån han rappellerades året därefter. Vid 1738 års riksdag genomdrefvo Hattarna hans val till landtmarskalk, i hvilken egenskap han kraftigt bidrog till Horns och Mösspartiets störtande samt till att förhjälpa Gyllenborg och Hattarna till makten. Belöningarna uteblefvo ej heller. Anställd 1739 såsom svensk minister i Paris, där han i denna egenskap kvarstannade till 1742 och där han bl. a. 1741 afslöt ett förmånligt handelsfördrag med Frankrike, utnämndes han s. å. till riksråd. Efter hemkomsten 1742 blef