han rikskansliråd men nedlade följande år rådsämbetet på grund af missnöjet med det ryska krigets olyckliga utbrott, till hvilket han ansågs hafva medverkat genom att under sin ministertid i Paris framställa Frankrike såsom alltför benäget att därvid bispringa Sverige. På det bästa vitsordad af sekreta utskottet och ständerna förmåddes han dock att kvarstanna i rådet. 1744 anförde han såsom ambassadör den beskickning, som från Berlin hämtade Lovisa Ulrika till Sverige. Åbo akademie kansler 1745, blef han s. å. ordförande i lagkommissionen och öfverstehofmarskalk vid tronföljarparets hof, där han, föremål för Adolf Fredriks och i all synnerhet Lovisa Ulrikas välbehag, tillbragte kanske sin lyckligaste tid, som dock icke var utan obehag för honom, detta synnerligast genom den motvilja, han ådrog sig från Mösspartiets och dess utländska gynnares sida, därför att han förmått draga Adolf Fredrik öfver till Hattarna. 1747 president i krigskollegium, upphöjdes han s. å. till kanslipresident. Redan 1746 hade han blifvit utnämnd till guvernör för kronprinsen Gustaf och tillträdde denna befattning 1751, då han äfven förordnades till öfverstemarskalk hos drottningen. Samtidigt eller kort därpå fann han sig af de politiska förhållandena nödgad att träda i spetsen för rådets motstånd mot hofpartiets planer till konungamaktens utvidgning och ådrog sig därigenom konungaparets ovilja, hvarför han redan 1752 nedlade sitt ämbete såsom kanslipresident. Han behöll dock tills vidare befattningen såsom kronprinsens guvernör men råkade omsider i Lovisa Ulrikas fullkomliga onåd och afgick 1754 från såväl guvernörskapet som öfverstemarskalksposten. 1760 blef han för andra gången president i lagkommissionen men tog redan året därefter afsked från alla sina ämbeten, tillbragte utan inflytande sina sista lefnadsår på sin egendom Åkerö i Södermanland och afled där d. 7 jan. 1770. Under fjorton år, 1738--52, var det T., som förnämligast, om ej uteslutande, ledde Sveriges styrelse. Förklaringen, huru han först kunde vinna och sedan helt och hållet förlora en sådan makt, ligger till stor del i hans personlighet. Hans förnämsta fel var en långt drifven själfviskhet, som likväl aldrig uppenbarade sig i någon grof egennytta, utan i en okuflig utmärkelselystnad, ett begär att vid alla tillfällen stiga fram, synas och berömmas. Dessutom var han för liflig och ombytlig att med framgång föra statsrodret, liksom han i allmänhet saknade förmågan att efter noggrann pröfning skarpt fatta sitt föresatta mål. Ett ärorikare rum, än såsom statsman, intager han därför i Sveriges konsthistoria. »Af sin fader hade han ärft, väl icke dennes konstnärsanlag, men kärleken till skön konst och i hemmets skola fått den första vägledningen till kunskaper på detta fält. Genom vidsträckta resor hade han varit i tillfälle att vidga sin synkrets öfver konstens allmänna utveckling, att stadga och skärpa omdömet samt förvärfva sig en mångsidigt bildad kännares smak. Hans lifliga lynne och böjelse för det lysande gjorde honom benägen att omgifva sig med den prakt, som af konsten lånar glans och äfven värde, och då han under sin lyckas dagar förfogade öfver en betydlig förmögenhet, hade han rika hjälpmedel för utöfvandet af ett verkligt mecenatskap och tillfredsställandet af sitt samlingsbegär.» Till konstens befrämjande inom landet lade han 1735 -- därtill närmast föranledd af önskan att skaffa dugliga konstnärliga krafter för det under hans ledning stående slottsbyggnadsarbetet -- grunden till nuv. Akademien för de fria konsterna. Så väl härför, som för hvad han genom beskyddarskap, uppmuntringar och sina samlingar åstadkommit till väckande af kärlek och sinne för skön konst, står Sverige till honom i förbindelser, fullt jämförliga med dem till någon annan svensk man. Synnerligt framstående såsom talare, intager han äfven inom vitterheten ett utmärkt rum. Väl hyllade han lifligt den då rådande franska smaken, och hvad han skref på antydda språk, höll profvet inför den strängaste granskning. Emellertid var han så långt ifrån att ringakta modersmålet, att han kan sägas hafva väsentligt medverkat vid utbildandet af den svenska prosastil, som det var frihetstiden förbehållet att skapa. Allt ifrån 1756, då han nedlade sin befattning vid hofvet, förde han en dagbok, omfattande ej mindre än 29 band och två portföljer, i hvilken han vid lediga stunder nedskref sina minnen och sina betraktelser öfver de ämnen, som utgjorde föremål för hans tankeverksamhet. »Man förvånas» -- säger von Beskow i sin minnesteckning -- »när man ser hans dagbok, huru förtrogen han var med de mest skiljaktiga tankeämnen: bibelforskning, Roms klassiska författare, den äldre och nyare historien, rättslära och statskonst; naturvetenskap, fornforskning och myntkunskap, byggnadskonst, målning, bildhuggeri och grafstickelns skapelser; de berömdaste mönster i engelsk, italiensk, fransk, tysk, dansk och svensk vitterhet; äldre och nyare rön i handel och sjöfart, åkerbruk, bergverk och handaslöjder.» Af hans litterära alster må i öfrigt ihågkommas åtskilliga tal samt hans undervisande bref till kronprins Gustaf, hvilka, tryckta 1751 på Lovisa Ulrikas föranstaltande och äfven öfversatta på främmande språk, ursprungligen buro titeln Utkast af en gammal mans dagliga bref under dess sjukdom till en späd printz, men i senare upplagor äfven betitlas: En gammal mans bref till en ung printz. En fortsättning däraf, äfven utkommen i flera upplagor, är En äldre mans bref till en stadigare prins, som T. lät trycka 1753, något som, enär det skedde utan konungaparets tillåtelse, blef en medverkande orsak till brytningen mellan författaren och hofvet. Gift 1727 med grefvinnan Ulrika Lovisa Sparre, dotter af riksrådet Erik Axelsson Sparre (se II: 493). Thalén, Tobias Robert, fysiker. Född i Köping d. 28 dec. 1827. Föräldrar: d. v. rektorn, sedermera prosten och kyrkoherden i Fläckebo af Västerås stift Jakob Thalén och Maria Elisabet Weijel. Student i Uppsala 1849, promoverades T.