sakförare, inkallades 1841 i lagberedningen och utnämndes samma år till kammarråd. Han fortsatte emellertid sina arbeten i lagberedningen till 1845, då han inträdde i utöfningen af kammarrådstjänsten, men redan året därefter erhöll han fullmakt såsom utnämnd domhafvande i Södra Möre härad af Kalmar län. Såväl inom lagberedningen, där han uppträdde som Richerts motståndare, som genom sina utgifna skrifter: Anckarsvärdska politiken, en blick på 1840 års riksdag, Fabriksväsendets inflytande på arbetares bergning och deras barns uppfostran 1842--43, Om svenska nationalrepresentationens ombildning 1844, Betraktelser och handlingar hörande till reformen i nationalrepresentationen och allmänna lagen 1846--48, visade sig T. i mångt och mycket lämnat sin ungdoms tendenser bakom sig, särskildt allmänna val och jurydomstolar. De konservativa ansågo sig därföre i T. fått en lämplig motkandidat mot den för dem misshaglige frisinnade justitieombudsmannen Landin (se II: 17,) och genom en koalition med en fraktion af de liberala lyckades de 1848 genomdrifva T:s val till justitieombudsman, under skarp protest från samtliga borgarståndets och flertalet af bondeståndets elektorer, som förklarade T. »öfverlefvat sig själf». Detta omdöme visade sig allt annat än befogadt. Under den tid af åtta år, T. innehade justitieombudsmannasysslan, utvecklade han nämligen ett nit och en kraft, som läto honom framstå såsom en högst samvetsgrann och plikttrogen lagarnas väktare, men äfven väckte ett med tiden allt mera stegradt missnöje hos de statens tjänare både inom och utom riksdagen, som efter hand kände sig obehagligt berörda af hans ämbetsutöfning. Följden blef, att han vid justitieombudsmannavalet under 1856--58 års riksdag endast erhöll fjärdedelen af elektorernas röster, detta oaktadt lagutskottet förklarat honom fortfarande vara förtjänt af riksdagens förtroende. Som ständerna emellertid tillerkänt honom en lifstidspension, tog han 1858 afsked från sitt häradshöfdingeämbete och bosatte sig i Stockholm, där han afled d. 15 dec. 1861. Hans berättelser såsom justitieombudsman kunna genom skrifsättets lediga behag ännu läsas med nöje. Gift 1823 med grefvinnan Sofia Vilhelmina von Schwerin. 2. Theorell, Johan Peter, publicist. Född i Herrljunga församling i Västergötland d. 16 aug. 1791; den föregåendes bror. Student i Uppsala 1809, vann T. vid promotionen tre år senare filosofiska magistersgraden. Under de närmast följande åren uppehöll han sig såsom privatlärare på landet, men flyttade 1816 till Stockholm, där han några år tjänstgjorde i Konungens kansli och Kommerskollegium. Under tiden eröfrade han i Svenska akademien tvenne pris, nämligen 1816 stora priset för sin täflingsskrift De två rosornas strid om den engelska kronan och 1818 andra priset för en afhandling om Longobardiska rikets fall. Då han snart insåg, att för honom på ämbetsmannabanan, ingen framgång var att påräkna, vände han sin håg och sina beräkningar åt annat håll. Till en början utgaf han tillsammans med sin äldre bror (se T. 1) oppositionstidningen »Stockholms Courier», hvilken, flera gånger indragen, med något förändradt namn fortfor i tre år, 1820--22. 1823 inköpte han tidningen »Dagligt Allehanda», som då var blott ett annonsblad men i T:s hand snart blef både en nyhetstidning och ett politiskt organ af liberal färg. 1833 sålde han nämnda tidning men fortfor att åt densamma ägna sin penna till hösten 1834, då han öfvergick till »Aftonbladet». 1838 återvände han dock till »Dagligt Allehanda», i hvars redaktion han deltog till i slutet af 1843. Året därefter begynte han utgifvandet af veckoskriften »Vinterbladet», hvilket 1846 införlifvades med »Dagligt Allehanda», likväl med bibehållande af veckoskriftens titel öfver de uppsatser, till hvilka T. var författare. När med 1848 »Dagligt Allehanda» öfvergick till en ny ägare, lämnade han denne till en början sitt biträde, men drog sig ånyo tillbaka och ingick under årets lopp som medarbetare i »Aftonposten», efter hvars upphörande han ånyo utgaf »Vinterbladet» 1851--52. Sedan den tiden var han ej stadigt fästad vid någon tidnings redaktion. Likväl voro hvarken han själf eller hans penna overksamma. Så utgaf han anonymt tid efter annan ströskrifter i hvarjehanda ämnen, hvilka skrifter dock icke sällan voro aftryck eller bearbetningar af hans egna tidningsartiklar. Redan 1819 hade han utgifvit i anledning af ett tryckfrihetsåtal mot brodern en med bitande kvickhet skrifven broschyr, Försök att tourmatta på opinionen, och, medan han ännu tillhörde tidningspressen, utkommo af hans hand Bondeståndet och indragningsmakten 1830. Vidare må nämnas: Några ord om press, reformer, ministerstyrelse 1839, Ett ord i den stora frågan om en förändring af nationalrepresentationen i Sverige 1844, Svenskt handelstvång och handelsfrihet 1850 m. fl. Äfven anlitades hans råd och hans penna i flerahanda riktningar, dels enskildt såsom böndernas »skrifkunnige vän», i hvilken egenskap han utöfvade ej ringa inflytande vid riksdagarna, dels såsom sekreterare och led. i flera kommittéer. Därjämte var han en synnerligt användbar samt under flera riksdagar mycket nyttjad tjänsteman i utskottens kanslier och innehade ännu en sådan befattning, när han skördades af döden d. 9 mars 1861. Ehuru publiciteten alltid var hans hufvudsakliga uppgift, måste han för sin utkomst söka hvarjehanda andra förvärfsvägar. Så förestod han 1822--27 Stockholms stads bokauktionsverk, var 1822--33 boktryckare, öfvertog 1834 ett landtbruk o. s. v. Med värme, men i allt efter mogen öfverläggning, slöt sig T. till de frihetsrörelser, som begynte med det nya statsskicket. De åsikter han en gång omfattat sökte han sedermera göra gällande i de tidningar, i hvilka han arbetade, och det var när hans ifrigt förfäktade älsklingssatser rönte motstånd hos de respektive redaktionerna, som han vände sig åt annat håll för att yrka samma läror. Gift med Theresia Mathilda Pulchau.