såsom en af vårt lands mest framstående parlamentariska förmågor. Lifligt deltagande i riksdagsförhandlingarna, framstod han såsom anhängare af moderat frisinnade åsikter. Väl sökte han tillvarataga statskyrkans intressen men ifrade på samma gång för tidsenliga reformer inom densamma. Sedan han i fem år innehaft domprostbeställningen i rikets andra stad och under tiden tvenne gånger varit uppförd på biskopsförslag i Lunds stift, utnämndes han den senare gången, 1856, till biskop och prokansler samt innehade dessa förenade ämbeten till sin död i Lund d. 9 juli 1865. Vid utöfningen af biskopsämbetet utvecklade han stort nit, följde med uppmärksamsamhet alla stiftets angelägenheter och fortfor att i fråga om kyrkoväsendets utveckling verka i frisinnad riktning. Denna sin antydda ståndpunkt gjorde han gällande bl. a. i skrifterna Om svenska kyrkans och skolans angelägenheter 1853, ny uppl. 1854, riktad mot en skrift af Reuterdahl i samma ämne, samt De kyrkliga frågorna 1860. 1836 erhöll T. af Köpenhamns universitet hedersdiplom såsom teologie doktor och kallades 1855 till En af de aderton i Sv. akademien. Utrustad med stora och lysande naturgåfvor, skulle T. utgjort en prydnad för hvarje land och hvarje stånd, han kommit att tillhöra. Då han, vid ännu ej fyllda trettio år, återkallades till Lunds universitet, hade han redan förvärfvat sig ett namn såsom snillrik öfversättare af flera bland Shakspeare's, Aristofanes' och Byrons arbeten. Hans inträde i teologiska fakulteten blef genast af stor betydelse för teol. studierna i allmänhet och prästbildningen i synnerhet vid den sydsvenska högskolan. Onekligen stor såsom homiletisk författare -- vi erinra blott om hans Predikningar och nattvardstal 1829 och Predikningar öfver alla årets sön- och högtidsdagars evangelier, 2 del. 1849, hvilket arbete s. å. förskaffade honom Svenska akademiens stora pris för vältalighet -- var T. ännu större såsom talare, vare sig på predikstolen, i riksförsamlingen eller festsalen. Oemotståndligt måste hvar och en som kom i hans närhet röna inflytande af denna mäktiga ande. Han ägde ock en mycket stor krets entusiastiska vänner och beundrare, men äfven häftiga motståndare. Alla voro dock ense att erkänna det öfverlägsna i hans personlighet, det djupa och lysande i hans snille. En samling af hans viktigare Skrifter utgafs 1878--79 i 3 delar, hvarjämte A. Ahnfelt 1876 under titeln Tankar och löjen af Joh. Henr. Thomander utgaf en samling belletristiska drag af T:s och C. F. Dahlgrens brefsamling m. fl. källor. Gift 1834 med Emilia Katarina Meyer. Thomasson, Eskilander, jurist, politiker. Född i Konga socken i Skåne d. 1 juni 1829. Föräldrar: riksdagsmannen i bondeståndet Thomas Nilsson och Hanna Larsdotter. Student i Lund 1846, blef T. 1853 fil. magister och aflade 1856 hofrättsexamen. Docent i administrativ rätt och nationalekonomi 1859, blef han följande år rådman i Lund och utnämndes 1879 till stadens borgmästare. 1873 gjorde han sitt inträde i riksdagens Andra kammare, där han med sin medlande hållning och härstamning från en gammal bonderiksdagsmannasläkt kom på så vänlig fot med det maktägande landtmannapartiet, att han redan 1876 blef ordinarie ledamot af lagutskottet. T., som ända till 1889 företrädde Lund i kammaren, arbetade ock i samma utskott till och med 1886, från 1879 som dess vice ordf. 1885 vald till justitieombudsmannens efterträdare, blef han 1886 ordinarie innehafvare af samma post, å hvilken han verkade, tills han 1889 kallades till justitieråd. Af Malmöhus läns landsting var han 1879--86 ledamot och de två sista åren dess vice ordf. Död i Stockholm d. 22 april 1891. Som riksdagsman utöfvade T. stort inflytande och kan säkerligen tillskrifvas ej ringa förtjänst af det 1877 till Lunds universitets nybyggnad beviljade anslaget. Gift 1866 med Anna Maria Teodora Andersson. Thomasson, Pehr, folkskald, novellförfattare. Född i Jemshögs socken i Bleking d. 24 febr. 1818. Föräldrar: bonden Thomas Svensson och Hanna Svensdotter. Tidigt visade T. mycken håg för läsning och uttryckte sin önskan att få studera, men då fadern snart dog, och då prästen i församlingen afrådde gossens anförvanter ifrån att låta honom gå den lärda vägen, måste han, så fort han ansågs arbetsför, taga tjänst hos en äldre bror, som efter faderns död öfvertagit hemmanet. Så utpräglade anlag som T:s kunde dock ej undertryckas. Läsningen af våra yppersta skalder, som tillfälligtvis föllo honom i händerna, utvecklade hastigt hans håg för själfständig diktning. Efter att ha begynt med att 1839 dikta Små sånger och Tillfällighetsdikter, hvilka snart vandrade från mun till mun, utgaf han 1841 sitt förstlingsarbete Bländas saga, poetiskt försök, på hvars titelblad han kallade sig »bonddräng» och som året efter följdes af De tre blommorna samt Blomsterspråk på vers. Det bifall, dessa små diktskapelser rönte, kanske mest för den hos oss ovanliga företeelsen, att författaren var bonde, föranledde hans beslut att efter hand lämna plogen och öfvergå till uteslutande litterär verksamhet. 1850 flyttade han från sin födelsebygd till ett hemman Vässby, beläget nära Kullaberg i Skåne, och tillbragte där några år såsom jordbrukande bonde. 1857 lämnade han dock landtbruket och flyttade till Jönköping, hvarefter han uppehöll sig dels i Göteborg, dels i Alingsås, innan han i slutet af 1860-talet bosatte sig i hufvudstaden. Sedan han 1846 utgifvit en ny diktsamling, Ur dalen och skogen, följde 1849 Nya dikter, 1852 Harpotoner, 1857 Samlade skaldeförsök, hvaraf ny uppl. 1863 med titel Dikter. Tidigt började han ock uppträda som novellförfattare eller rättare såsom miniatyrtecknare af folkets seder och lif. Att här uppräkna alla dessa små