idkat medicinska studier, blef T. 1797 medicine doktor med första hedersrum och anställdes s. å. såsom sekreterare i Collegium medicum. Denna befattning innehade han i fyra år eller till 1801, då han tog afsked med professors titel. Kirurgie magister 1799, hade han vid sitt afskedstagande förvärfvat sig en betydande praktik och ansågs snart som en af hufvudstadens utmärktaste läkare, i hvilken egenskap han bl. a. kraftigt verkade för vaccinationens utbredning. I förening med Berzelius och några andra af de mest ansedda Stockholmsläkarna stiftade han 1808 Sv. Läkaresällskapet, kallades 1811 till hedersledamot af Collegium medicum och blef, då denna institution 1813 förändrades till ett ämbetsverk för allmän hälsovård (sundhetskollegium), assessor i detsamma. 1832 utnämndes han till medicinalråd, var sedan 1812 ledamot af Vet.-akademien och 1812--17 Svenska läkaresällskapets sekreterare samt donerade vid sin afgång från antydda befattning en större summa till sällskapet, som öfver honom lät slå en medalj. Han var äfven styrelseledamot i åtskilliga sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar. Död i Stockholm d. 17 jan. 1835. De af T. utgifna medicinska afhandlingar och skrifter uppgå till ett betydande antal. Bland dem märkes företrädesvis: Iakttagelser om koleran i Stockholm 1834, en sakrik redogörelse för denna då i Sverige nya och fruktade farsot. Gift 1: 1797 med Maria Martina Sandström och 2: 1811 med Carolina Lovisa Evelius. Tranér, Johan, universitetslärare, skald. Född i Torpa socken i Östergötland, där föräldrarna voro bondfolk, 1770 d. 11 mars, hvilken dags dåvarande namn, Vindician, han sedermera äfven upptog som förnamn. T. uppfostrades i början för föräldrarnas stånd, men ett svårt fall gjorde honom oförmögen till tyngre landtmannaarbeten, hvarför han vid nitton års ålder af fadern insattes i Linköpings skola. Vid tjugutre års ålder (1793) ankom han till Uppsala och promoverades där till filosofie magister 1800. Två år senare kallades han till docent i romerska litteraturen, därtill meriterad genom disputationen De diversis latinæ linguæ ætatibus 1797, 1802, blef 1809 e. o. adjunkt samt förestod 1811--12 eloqu. et poës. professuren. Det sistnämnda året befordrad till adjunkt i latinska språken erhöll han 1815 professors titel, lät prästviga sig 1822 och utnämndes 1825 till kyrkoherde i Söderköping. Död vid Porla hälsobrunn i Nerike d. 8 juli 1835. Länge känd vid universitetet såsom lycklig öfversättare och utmärkt latinsk skald, blef han först bekant för den stora allmänheten genom några metriska öfversättningar till svenskan från Ovidius, hvilka åren 1805, 1806 och 1807 vunno Svenska akademiens andra pris. Sedermera begynte han under loppet af en mängd år (1807--22) i en följd af disputationer utgifva stycken af Homeros' Iliad på svensk hexameter äfvensom det Homeros tillskrifna parodiska epos Batrakomyomakien (Grod-rått-kriget), hvilka öfversättningar bland de lärda väckte stor uppmärksamhet. Ännu större bifall rönte hans mästerliga tolkning af Anakreon, som genast utsåldes och sedan utgått i nya upplagor. Men ej blott till öfversättningar inskränkte sig detta lekande poetiska snille. Han har utgifvit en stor mängd latinska poem, nästan alla tillfällighetsdikter, men icke desto mindre af stort värde. Till arten af detta slags författareskap torde böra räknas hans öfverflyttning under titeln Juventus eucharistica till romarnas språk af Tegnérs »Nattvardsbarnen», ett försök, som, oaktadt företagets stora svårigheter, lyckats »så utomordentligt väl, att läsaren mångenstädes tvekar, huruvida icke efterbildningen äger företräde framför originalet». Han har jämväl lämnat flera svenska skaldestycken, liksom de latinska framkallade af tillfälliga anledningar, och utgifvit kritiska upplagor af åtskilliga latinska författare (»Corpus auctorum latinorum»). Hans i dessa framställda anmärkningar voro emellertid blott kompilationer, liksom hans textkritik saknade grundlighet. I sin personlighet och allmänna sammanlefnaden var T. en besynnerlig sammansättning af cyniskt själfsvåld och tillkonstlad prydlighet; mot behöfvande studerande var han alltid en hjälpsam vän och ihågkom dem äfven i sitt testamente genom en fond till tvenne stipendier. En del af hans förmögenhet kom äfven en hospitalsinrättning i hans födelsesocken till godo. Ogift. Treffenberg, Nils Curry Engelbrekt, ämbetsman, politiker. Tillhörande en 1687 adlad ätt, hvars ursprungliga namn var Curry, och född i Göteborg d. 1 mars 1825. Föräldrar: löjtnanten vid Södra skånska infanteriregementet Curry Gabriel Treffenberg, bekant genom sin vid 1823 års riksdag väckta motion om frimärkens införande i Sverige, och Eva Maria Ahlberg. Efter att ha genomgått Skara skola och gymnasium, aflade T. studentexamen i Uppsala 1843, vistades därefter ett par år såsom lärare i grefve H. Hamiltons familj på Hönsäter i Västergötland och återvände 1845 till universitetet, där han blef filosofie magister 1851. Sedan han 1853 jämväl aflagt examen för inträde i rikets rättegångsverk, ingick han s. å. såsom auskultant i Svea hofrätt, biträdde 1853--58 med tingsgöromål på landet och förrättade åtskilliga häradsting, samt förordnades, efter att 1856 ha blifvit befordrad till vice häradshöfding, att vara länsnotarie i Västerås län 1860. Två år senare utnämndes han till landssekreterare i nämnda län och blef 1873 landshöfding i Västernorrland. Under sin ämbetstid därstädes utvecklade han obestridligt en icke ringa administrativ förmåga men var för åtskilliga sina åtgärder utsatt för ganska stridiga omdömen. I all synnerhet var detta fallet beträffande det onekligen väl godtyckliga sätt, hvarpå han undertryckte en bland sågverksarbetarna i Sundsvall och dess omnejd 1879 utbruten strejk. 1880 förflyttades han till landshöfdingsstolen i