först till skvadronspredikant och sedan (1774) till regementspastor vid lifregementet till häst. 1775 befordrad till ord. hofpredikant, blef han två år senare öfverhofpredikant och konungens biktfader, 1778 pastor primarius och kyrkoherde i Storkyrkan, 1779 teol. doktor med första hedersrummet och 1780 biskop i Linköping efter Filenius, öfver hvilken han hållit en likpredikan, som i likhet med predikantens hela personlighet gjorde djupt intryck på stiftets prästerskap. 1786, således endast fyratio år gammal, utnämndes han till Svea rikes ärkebiskop och Uppsala universitets prokansler samt innehade dessa förenade ämbeten till sin död, som inträffade under ett besök vid Sätra hälsobrunn i Västmanland d. 27 juli 1803. Under 1786, 1789, 1792 och 1800 årens riksdagar ledde han i egenskap af ärkebiskop prästeståndets öfverläggningar och bibehöll sig, så länge Gustaf III lefde, i dennes synnerliga ynnest, ehuru han ingalunda var någon hal hofman och icke sällan i politiska frågor hyste en mot konungens mening stridande åsikt, såsom särskildt var fallet beträffande förenings- och säkerhetsakten. T. var hedersledamot af Vitt.-, hist.- och ant.-akad., Vet. societ. i Uppsala, af Filosofiska soc. i Filadelfia, m. m. Såsom vetenskapsman uppbar han en rättvis aktning. De af honom utgifna Skrifter och handlingar til uplysning i swenska kyrko- och reformationshistorien, 5 del. 1790--91, äro utmärkta för noggrannhet och utgöra ännu en god källa för denna del af historien. Såsom författare är han i öfrigt känd för sina Bref rörande en resa til Island, hvilket arbete utgått i åtskilliga upplagor och blifvit öfversatt på flera språk. Själf lärd var han en stor gynnare af vetenskaper och visade mot dess idkare många prof af frikostighet. Då han vid jubelfesten 1793, i anledning af Uppsala möte, presiderade, gaf han uttryck åt egna och andras önskningar i åtskilliga stycken såsom rörande ny bibelöfversättning och nya församlingsböcker. Beträffande dessa utkommo ock kort efter mötet och hufvudsakligen på ärkebiskopens tillskyndelse »Förslag till ny kyrkohandbok» och »Förslag till kyrkosånger för svenska församlingen». T:s storartade och dyrbara boksamling såldes i Uppsala 1806. Gift 1776 med Magdalena Elisabet Tersmeden. 3. Troil, Georg Gabriel Emil von, militär, ämbetsman, politiker. Född d. 9 juni 1800; den föreg. brorson, samt son af ryttmästaren Samuel Troilius, adlad von Troil och Anna Charlotta af Sillén. Vid sexton års ålder utnämnd till kornett vid lifregementets dragonkår, befordrades T. till löjtnant därstädes 1820, blef kapten vid Västerbottens regemente 1826, major vid Västerbottens fältjägarekår 1841, öfverstlöjtnant och chef för nämnda kår 1845, hvarefter han 1850 tog afsked ur krigstjänsten. Redan sex år innan han lämnade militärbanan eller 1844 hade han blifvit förordnad till generaldirektör och ordförande i styrelsen för fängelser och arbetsinrättningar i riket; han fortfor sedermera att förvalta denna plats till 1855, då han tog afsked, och utnämndes året därefter till landshöfding i Kristianstads län. Död i Stockholm d. 19 nov. 1859. Från och med 1828--30 års riksdag deltog T. i riksdagarna och framstod genast genom den hofsamhet och sakkunskap, hvarmed han häfdade sina moderata men bestämda liberala grundsatser, som en af sitt partis mest betydande krafter. Särskildt gjorde han sig bemärkt genom sina mindre vanliga insikter i finansiella frågor och valdes vid 1834--35 års riksdag till ledamot af bankoutskottet och fullmäktig i riksbanken, å hvilken post han verkade till 1840. Vid sistnämnda års riksdag insattes T. som en af oppositionens främste i statsutskottet. Hans med Oskar I:s samstämmande åsikter om fångvården banade honom väg till dennas högste chef, i hvilken egenskap han visade, att han, ehuru till utseendet kall och sträf, var så långt från otillgänglig för ömmande känslor, att hans filantropi mer än en gång öfversteg det välbetänktas gränser. Här liksom sedermera som ämbetsman visade han ovanliga prof på drift och ordningssinne. Gift 1857 med Sofia Lovisa von Koch. 4. Troil, Samuel Gustaf von, militär, ämbetsman, politiker. Född i Stockholm d. 24 maj 1804; den föregåendes kusin. Föräldrar: kanslirådet Lars David von Troil och Anna Maria Tham. Redan 1820 inträdde T. å den militära banan som kornett vid lifregementets dragonkår, där han, som sedan 1830 var ordonnansofficer och sedan 1836 adjutant hos Carl XIV Johan, slutligen 1845 blef öfverstelöjtnant. Vid 1828--30 års riksdag hade han gjort sitt inträde å riddarhuset, där han dock först vid 1844--45 års riksdag, då han var medlem af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, gjorde sig vidare bemärkt genom sitt anförande mot det hvilande representationsförslaget. Han slöt sig i öfrigt till de »grå», hvilka under ledning af W. F. Tersmeden och F. Åkerman sökte bilda ett moderat centerparti och understödde förslaget om lika arfsrätt mellan broder och syster. Vid riksdagarna 1847--48 och 1850--51 var T. en framskjuten medlem af statsutskottet och förordnades 1851 till landshöfding i Malmöhus län, af hvilken post han 1853 blef ordinarie innehafvare. Som landshöfding utvecklade T. en nitisk verksamhet, särskildt för kommunikationernas förbättrande, för hvilket mål han ock fortfarande var verksam vid riksdagarna, där han 1853--54 och 1862--63 var led. af statsutskottet och 1856--58 ordf. i bankoutskottet. Så lyckades han 1860, tvärtemot statsutskottets betänkande, genomdrifva södra stambanans framdrifvande genom Småland till Nässjö. T., som 1858--59 var ordf. i kommittén för utarbetande af förslag till nya kommunalförfattningar, var mer än en gång erbjuden att inträda i konseljen, hvilket dock af honom afböjdes. Efter representationsförändringen, som