riktigare läsarterna återställdes af J. G. Carlén, 1869, efter hvilken G. H. Rydberg utgaf W:s samlade arbeten 1877. Ogift. Wadström. Svensk släkt från Västmanland, känd från början af 1600-talet. Namnet antogs af Lars Wadström, född 1672, död 1713, rektor i Västerås. 1. Wadström, Carl Bernhard, nationalekonom, slafveriabolitionist. Född d. 19 april 1746 i Stockholm och son af assessorn i Svea hofrätt Carl Niklas Wadström och Maria Helena Blomberg. I bergskollegium, där W. inträdde efter i Uppsala aflagda lärdomsprof, vann han snart stort förtroende och erhöll flera viktiga uppdrag, i det han förordnades till biträde åt den berömde Sven Rinman. W. ledde 1768--69 Trollhätte kanalbyggnad och utsågs 1770 att vid Avesta bygga det första svenska valsverket för kopparbleck. Sedan han gjort ett par utrikes resor, bland annat för att i Solingen 1774 studera vapensmideskonsten och därifrån till Sverige hemföra skickliga vapensmeder, 1776 studerat utländska järnförädlingsfabriker och 1778 anlagt den första svenska fabriken för kirurgiska instrument, utnämndes han 1783 till öfverdirektör vid svenska kontrollverket, från hvilken befattning han på begäran 1790 erhöll afsked, samt blef, på grund af de insikter, han ådagalagt i statsekonomien, 1787 förordnad till ledamot i kommerskollegium. Samma år afreste han, jämte professor Sparrman och öfverstlöjtnant Arrhenius, till Afrikas västkust för att uppsöka en lämplig ort för anläggning af svenska kolonier därstädes. På återresan kvarstannade W. i London, där han snart blef en lika aktad som insiktsfull rådgifvare i alla frågor, som rörde Afrika. Efter sin ankomst dit utgaf han tvenne arbeten, som väckte stor uppmärksamhet. Det ena var Observations on the slave trade 1791, och det andra Essay on Colonisation 1794, hvilket närmast föranledde anläggandet af ett par engelska nybyggen på Afrikas västra kust. Då man just vid denna tid begynt i engelska parlamentet debattera frågan om slafhandelns afskaffande, fäste den förstnämnda af dessa skrifter allmän uppmärksamhet vid W., som fick först i British privy council (konungens hemliga råd) och sedan i en för ändamålet tillsatt kommission i engelska underhuset meddela råd och upplysningar i denna viktiga fråga. 1795, sedan kolonien Sierra Leone sköflats af fransmännen, öfverflyttade han till Frankrike för att fullfölja sin ärofulla mission och äfven där arbeta för slafhandelns afskaffande. För detta ändamål afgaf han redan samma år sin till lagstiftande kåren och direktoriet ställda berömda adress, i hvilken han på det ömmaste uppmanar Frankrike att göra gemensam sak med England i att förekomma den nesliga människohandeln, hvarjämte han kraftigt bidrog till återupprättandet af ett i Frankrike förut befintligt, men åter upphördt, sällskap »De svartes vänner», för hvilket han flera gånger var ordförande. Under desssa ansträngande arbeten öfverväldigades han af ett gammalt bröstlidande och lades d. 6 april 1799 i grafven, sedan han några år förut blifvit upptagen och erkänd som fransk medborgare. »Öppen, liflig och fördragsam», -- yttrar en af hans minnestecknare -- »förenade W. med dessa egenskaper en sällsynt vänfasthet och en böjelse att hjälpa, som ofta hänförde honom öfver gränsen af eget själfbestånd. Han ägde ock många uppriktiga vänner, men hade icke varit den han var, om han varit utan många fiender. Hans lefnad utgjorde till stor del en strid för mänskligheten emot vinningslystnaden och förtrycket. När han hade omfattat ett i hans tankar ädelt och nyttigt ändamål, kunde ingen möda, ingen uppoffring tillbakahålla hans nit. Han hade pröfvats i många lifsfaror men i dem alla bibehållit det lugna mod, som är en frukt af oskrymtad gudsfruktan och en på öfvertygelse grundad förtröstan.» 2. Wadström, Carl Gustaf, ämbetsman, vitter. Född i Norrköping 1788; den föregåendes brorson. Föräldrar: rådmannen och fabrikören Per Gustaf Wadström och Ulrika Magdalena Linroth. W., som af fadern bestämdes för handelsyrket, insattes, tolf år gammal, vid ett handelsinstitut i Gäfle, där han väckte uppmärksamhet för en i stadens tidning införd satir, och kom med anledning däraf att få studera. I Uppsala, dit han på lärarnas tillstyrkan flyttades från Gäfle, aflade han 1807 hofrättsexamen och utnämndes inom kort till kämnerspreses i Örebro. Här kvarstannade han, med afbrott endast af en kortare tid, då han tjänstgjorde såsom vice auditör vid Andra lifgardet, till 1827, då han befordrades till kämnerspreses i Uppsala. Död därstädes d. 10 april 1841. Ännu helt ung röjde W. de mest afgjorda anlag för skaldekonsten och upptogs kort efter sin ankomst till Uppsala i sällskapet W. W. (Vitterhetens Vänner). Samtidigt begynte hans smådikter, under pseudonymen »Tandem», blifva synliga i tidningar och tidskrifter samt förekommo längre fram ofta i den af Em. Bruzelius utgifna »Kalender för damer». 1833 utgaf han en samling af dem under titel: Några stunder vid lyran; skaldeförsök af C. G. W., af hvilka »flera vittna om en ledighet och ett behag i stilen, en fulländning i form, som sällan tillhöra skalder af andra ordningen». Åtskilliga, såsom: Jaktvisa, De blå ögonen, Jag var en äkta muntergök, trängde med musikens tillhjälp ned i folkets leder och sjöngos allmänt. En sida af W:s vittra författareskap, som ej heller må förbises, är öfversättarens. Hans försvenskningar af Demoustiers »Bref till Emilie öfver mythologien» och af Molières »Misantropen» hörde på sin tid till de ledigaste öfversättningar, som funnos på svenska. Gift 1830 med Katarina Sofia Boström. 3. Wadström, Carl Bernhard Philonegros, präst, skriftställare. Född i Uppsala d. 22 maj 1831; den föreg. son. Efter att på hösten 1848 i