framstod han allt mera i anseende bland oppositionens män, och när Oscar I inledde sin regering med att ändra konseljen i liberal riktning, var W:s utnämning till konsultativt statsråd ett af de drag, som väckte mest uppseende, då han var den andre af ofrälse börd, som nådde denna värdighet. Hans inflytande ansågs till en början mycket stort, särskildt på konungens beslut att mot adelns motstånd sanktionera lika arfsrätt mellan bror och syster. 1848 beviljades honom i förening med hans konseljkamrater afsked, hvarefter han drog sig tillbaka till privatlifvet. 1857 utnämndes W. till landshöfding i Skaraborgs län och förlänades adelskap. Ålder och sjuklighet föranledde honom emellertid att efter några år söka hvilan, hvarför han tog afsked 1866 samt afled, föga mer än ett år därefter, d. 13 jan. 1868 på sin egendom Valaholm i Skaraborgs län. Led. af Krigsvet.-akad. 1846 och hedersled. af Landtbr.-akad. 1853. Så väl före som efter sin statsrådstid innehade W. en mängd viktiga ledamots- och ordförandebefattningar i kommittéer och styrelser för allmänt gagn. Likväl är det mest inom Värmland, han beredt sig ett minne genom förbättrade kommunikationsanstalter, nyanlagda och utvidgade järnbruk, stigande trävaruhandel, nyodlingar, föreningar för allmänt nyttiga ändamål m. m. Gift 1823 med Sara Kristina af Geijerstam. 3. Wærn, Carl Fredrik, d. y., köpman, bruksidkare, politiker, historisk och ekonomisk författare. Född i Göteborg d. 15 jan. 1819; den föregåendes kusin och son af W. 1. Efter fem års studier i Hillska skolan å Barnängen, vistades W. 1836--38 vid Sachsiska bergsakademien i Freiberg samt deltog 1839 i de för Falu bergsskolas elever anordnade praktiska öfningarna. 1840 ingick han på faderns kontor i Göteborg och utbildade, genom årliga utländska affärsresor under de följande nio åren, icke blott sin affärsduglighet utan äfven sina insikter i en hel del andra förhållanden, som lågo vid sidan om ändamålet med dessa resor. Efter att 1844 erhållit burskap som grosshandlare i Göteborg, inträdde W. 1852 i faderns firma och blef efter dennes död 1858 dess chef samt disponent för sterbhusets bruksegendomar, W. var Sveriges förste importör i stort af konstgjorda gödningsämnen och anlade den första svenska fabriken för tillverkning af sådana. Sedan han blifvit borgare i Göteborg 1844, valdes han 1847 till en af nämnda stads fullmäktige i borgarståndet, hvilket förtroende jämväl vederfors honom vid riksmötena 1850, 1853, 1859 och 1865. Faderns stora anseende i ståndet återföll genast i icke ringa grad på sonen, som vid såväl sin första som därpå följande tre riksdagar insattes i statsutskottet. 1865 hade han plats i konstitutionsutskottet. Ehuru visst icke främmande för tidens frihetsgrundsatser i allmänhet, var dock W:s liberalism mer än faderns företrädesvis af ekonomisk art. Det torde ock varit svårt att hos oss påträffa en mera renodlad typ för den engelska Manchesterpolitiken, och ända in i sin ålders höst kämpade W. energiskt som den mest oböjlige frihandlare. Af hans många under denna tid väckta motioner blefvo, utom flera af mer lokalt intresse, trenne af mer genomgripande art upphöjda till gällande lag, nämligen hans förslag om mosaiska trosbekännares utvidgade medborgerliga rättigheter och om bergslagsprivilegiernas upphörande samt tiondetackjärnets och hammarskattens afförande. Efter antagandet af den nya riksdagsordningen, för hvars genomförande W. ifrigt verkade, valdes han af sin födelsestad till medlem af riksdagens Andra kammare men afsade sig valet och utsågs i stället till representant för Göteborg i Första kammaren. Här arbetade han i statsutskottet under fyra riksdagar till och med 1870, då han d. 3 juni kallades till statsråd och chef för finansdepartementet i Adlercreutz' ministär. Bland viktiga åtgärder från hans ministertid kunna nämnas: kungörelsen om tackjärnstiondens upphörande, förordningen rörande ny mellanrikslag för Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, den nya lagen om rikets mynt samt ny författning för enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar. Efter fyra års verksamhet som konseljledamot utträdde han ur statsrådet 1874, fjorton dagar innan hans efterträdare kontrasignerade k. m:ts förordning om förbud mot afverkning af ungskog i Norrbottens län af mindre dimensioner, hvilken stod i bjärt motsats mot W:s uppfattning om gränserna för statens myndighet. Intill sin död fortfor W. att vara en verksam och intresserad ledamot af Första kammaren. 1882--januaririksdagen 1887 hade han plats i bevillningsutskottet, men sedermera aktade sig den allt starkare protektionistiska majoriteten att dit insläppa sin mest svurne vedersakare. 1875--91 var W. t. f. president i kommerskollegium och 1878 Sveriges ombud på den internationella myntkonferensen i Paris. Jämte hans vidsträckta enskilda verksamhet och arbeten i statens tjänst togo en mängd kommunala och andra uppdrag hans tid i anspråk. Sålunda var W. 1847--63 en af Göteborgs handelsförenings fullmäktige, valdes 1858 till en af denna stads borgerskaps äldste, 1862 till stadsfullmäktig och var 1863--70 ordf. i denna korporation, fungerade 1852--58 som ordförande i styrelsen för Köping--Hults järnvägsbolag, var 1864--68 verkställande direktör i bolaget för Dalslands kanalbyggnad, 1861 led. i kommittén för utrönande af segellinjeskeppens och fregatternas tillstånd, 1862 Sveriges kommissarie vid världsutställningen i London o. s. v. I närmaste sammanhang med hans öfriga verksamhet stå ämnena för hans från trycket utgifna skrifter: Bör det hvilande representationsförslaget antagas eller ej? tre häft., 1850, Om tiondetackjernets och hammarskattens samt bruks- och bergslagsprivilegiernas upphörande 1854, International Exhibition 1862, Om Norrbottens läns skogsförhållanden af W-n 1874, Om handelsbalans, kurs och utländsk skuldsättning 1887, Mellanrikslagen och dess verkningar 1895. Men W. var äfven lifligt intresserad af historiska forskningar och har å