Redan i barndomen visade W. en framstående fallenhet för de sysselsättningar, som en gång skulle bereda honom ett europeiskt rykte. Som gosse tillbragte han hvarje ledig stund i skog och mark för att samla växter, betrakta djurens hushållning och lefnadssätt eller fånga fåglar för sin lilla zoologiska samling. Denna utomordentliga kärlek för naturen gjorde det svårt för honom att efter sin ankomst till Uppsala 1829 välja något bestämdt studiefack. På försök ingick han som elev på apoteket Nordstjärnan i Stockholm och studerade kemi under Plageman och Svanberg, genomgick därefter Skogsinstitutet och Degebergs landtbruksinstitut, utnämndes 1836 till ingenjör vid general-landtmäterikontoret, där han aflagt examen 1835, undervisade landtmäteriets elever i fysik och kemi samt var en tid lärare i jakt och zoologi vid Skogsinstitutet. Det var först, då han med ett litet understöd af Vet.-akad. 1838 begaf sig på en naturhistorisk forskningsresa till Kap och det inre af Afrika, som han befann sig på sitt rätta fält. Under det första året, 1839, upphöll han sig till större delen inom Kapkolonien samt gjorde där betydliga samlingar af djur, växter och mineralier, hvilka hemskickades till Sverige. Sedan hans reskassa blifvit förstärkt genom en större summa af museets d. v. inspektor, grefve Carl de Geer, beslöt han sig för att intränga till det inre af den stora afrikanska kontinenten. Genom Natallandet, hvars flora och fauna noggrannt undersöktes sommaren 1841, gick vägen öfver Drakensberget inåt de nuvarande Basutoland, Oranjefristaten och Transvaal till öfre Limpopo, i det att W. bestridde sina utgifter med jakt på elefanter och försäljning af elfenben. Från Kapstaden, dit W. anlände i slutet af 1844, hemsände han sina samlingar. Efter sju års frånvaro återsåg W. Sverige mot slutet af sommaren 1845 och inträdde åter i sina befattningar vid Landtmäterikontoret och Skogsinstitutet. De sju åren i sandöknarnas hetta, träskländernas dimmor och högländernas isande kyla hade emellertid så inverkat på hans hälsa, att han såg sig nödsakad att flera gånger besöka utländska bad. Under dessa badresor vistades han längre och kortare tider i Berlin, Frankfurt och Paris och hade därunder den glädjen att sammanträffa med andra berömda Afrikaresande, Lichtenstein, Rüppel m. fl. Efter åtta års vistande i hemlandet anträdde W. en ny resa till Afrika 1853. I Kap, dit han anlände vid jultiden s. å., beslöt han att ställa kosan till Hvalfiskviken och Namaqualandet på västkusten af Afrika. Här framträngde han ända till den genom Anderssons resa bekanta sjön Ngami, från hvilken han gjorde en fotresa flera hundra engelska mil norrut. Efter återkomsten från denna tur beredde han sig för sin sista stora färd åt nordost, på hvilken han under en jakt dödades af en elefant den 6 mars 1859. W. var en högst ovanlig man. I sitt yttre enkel, anspråkslös, flärdfri, kunde han af den, som ej närmare kände honom, svårligen tagas för den rikt begåfvade natur, han i själfva verket var, helst han var föga meddelsam. På en gång vetenskapsman och praktiker, var han väl hemmastadd i både de klassiska språken och de lefvande. Det mål, för hvilket han lefde, sedan han beslutit sig för att resa till Afrika, var att förskaffa sitt fädernesland de fullständigaste och vackraste samlingar af afrikanska naturföremål, som något land ägde, och upprätta i Sverige ett sydafrikanskt museum, som skulle öfverträffa alla andra i rikedom och skönhet. Innan ännu hans död var känd i Sverige, hade han blifvit kallad till ledamot af Vetenskapsakademien. Ogift. Wahlberg, Herman Alfred Leonard, landskapsmålare. Född d. 13 febr. 1834 i Stockholm, där fadern var skomakaremästare. W. var som gosse regementstrumslagare och sedan hautboist samt en kort tid »lärling» i principskolan på Konstakademien. Han gick äfven som elev på konservatoriet, tills han beslöt sig för att ägna sig åt målarkonsten. Sin första handledning häri erhöll han af en konstutöfvande köpman, som intresserade sig för den fattige gossen. W. gick raskt framåt, sålde en del mindre arbeten och kunde 1857 resa till Düsseldorf, där han blef Gudes elev. Han deltog första gången i Svenska konstakademiens utställning 1855. Från Düsseldorf hemsände W. bl. a. Vinterlandskap 1861, svensk skogsinteriör, i hvilket Wallander målade en björnjakt; taflan inköptes 1863 till Nationalmuseum. W. återvände med ett kändt namn 1862 till Stockholm. Han målade nu bl a. Landskap med en borgruin 1863, köpt af Carl XV, Skogslandskap med vattenfall 1863, båda nu i Nationalmuseum, samt Hörningsholm i månsken. Bland de fyra taflor, hvarmed W. deltog i 1866 års skandinaviska utställning, märktes den ståtliga Landskap från Kolmården, inköpt af staten. Denna tafla utgör höjdpunkten i W:s »Düsseldorfskede». S. å. flyttade W. till Paris, där han utställde Kolmårdstaflan på 1867 års salong, utan att den rönte någon uppmärksamhet. Den franska landskapskonsten var inne på andra vägar -- den sökte både vara realistisk och gifva en personlig naturuppfattning. W. anslöt sig till den nya riktningen och utställde på 1868 års salong ett månskensmotiv samt Fiskläge vid Bohuslänska kusten, som, inköpt af Carl XV, vid dennes död tillföll Nationalmuseum. På 1870 års salong erhöll H. 3:e medalj för Månskenslandskap med en å, som inköptes af svenska staten 1871. Vid 1872 års salong belönades W. med 2:a medaljen och vid världsutställningen 1878 med 1:a klassens medalj samt erhöll äfven då hederslegionen. 1866 led. af Konstakademien i Stockholm, kallades han 1880 af denna till vice professor i landskapsteckning utan tjänstgöringsskyldighet. Vid akademiens utställning 1885 erhöll W. en af de fyra medaljer, som då utdelades. Bland W:s många arbeten må vidare nämnas: Vaxholm i månsken 1873, Augustinatt i Sverige 1875, Maj i Nizza 1875, i Göteborgs museum, Afton på Hallands