matematiska och kemiska typer, af hvilket han var delägare till 1859. Redan tidigt började W. äfven ägna sig åt publicistisk verksamhet. Efter att hafva lämnat bidrag till flera tidningar, blef han 1839 kallad att inträda i redaktionen af »Svenska biet», men redan i dec. s. å. blef han ansvarig utgifvare af »Uppsala tidningar», hvarmed han fortfor till bladets nedläggande 1842. Dess färg var afgjordt konservativ, och i samma anda gick den af W. tills. med K. O. Angeldorff 1841 utgifna politiska revyn Belysningar, skarpt kritiserande den liberala oppositionens press och personligheter. När den akademiska tidskriften »Frey» 1841 upprättades, var W. en af utgifvarna och kvarstod som sådan under dess hela tillvaro till 1850. Han var äfven 1839--52 (under sign. --A--Ö och --a--ö) medarbetare i »Biografiskt lexikon», inom hvars redaktion han en tid intog en ledande ställning. Hans åsikter hade så småningom utvecklats i mera liberal riktning, och efter flyttningen till Stockholm ingick han 1852 som delägare och medarbetare i Aftonbladet, hvars redaktion han tillhörde till 1853. Genom sitt 1847 ingångna gifte med Katarina Lovisa Lennartsson delägare i flera bruksegendomar, valdes han vid 1853--54 års riksdag till fullmäktig i borgareståndet för femte bankodistriktet, intagande en framskjuten plats inom den moderat-liberala fraktionen. Sina intryck af riksdagen och dess handlande personligheter har han framlagt i den af honom jämte P. R. Tersmeden (se II: 598) utgifna broschyren 1854 års riksmöte. Han återvaldes ock till 1856--58, då han tillhörde konstitutionsutskottet, och 1859--60 års riksdagar, då han hade plats i statsutskottet. Under tiden utgaf han 1857 en skrift Från riksdagen I, hvari han uppträdde mot ståndsintressena, särskildt mot adeln. 1865 anlade han jämte medintressenter ett tryckeri i Västerås, från hvilket utgick en tidning vid namn »Aros», hvilken W. redigerade till dess nedläggande 1868. Samma år var han lekmannaombud vid det första kyrkomötet. Efter dess slut ingick han åter som medarbetare i Aftonbladet. Ekonomiska skäl förmådde dock W. att snart åtaga sig redaktionen af »Västmanlands länstidning», hvarmed han fortfor till dec. 1871, då han blef redaktör af »Nyaste Kristianstadsbladet», hvilken befattning han frånträdde 1873, Han var sedermera 1873--74 redaktör af »Nya Världen» och biträdde 1874 med utgifvandet af »Svenska Veckobladets» bilaga. Han drabbades snart därefter af sjuklighet och tillbragte sina sista år i Uppsala, fastän nästan ständigt sängliggande, liksom tillförene ifrigt sysselsatt med studier, och afled därstädes d. 28 okt. 1885. I bokform har W. för öfrigt utgifvit: Öfversikt af svenska riksdagarnas historia i Kalender för riksdagen 1840 1840, Om Olof Skötkonungs dop. Kritik af urkunderna och kronologisk bestämning 1847, Sigtuna, det forna och närvarande, tills. med A. H. Wistrand, 1848, Fornnordiskt bibliotek 1847, Den nyaste forskningen angående nordens äldsta bebyggare och deras efterlämnade minnen 1854, öfversättningar m. m. Wahlund, Carl Vilhelm, romanist. Född i Kristinehamn d. 7 jan. 1846. Föräldrar: brukspatronen Gustaf Wahlund och Sofia Vilhelmina Vester. Efter att ha genomgått högre allmänna läroverket i Örebro, blef W. student i Uppsala 1864. Där ägnade han sig åt studiet af de romanska språken och företog under det oroliga krigsåret 1870 en 6 månaders resa i Frankrike, Tyskland, England, Italien och Spanien. 1873 tog han fil kand.-examen och blef två år senare graduerad och docent i franska språket. Dessförinnan hade han ånyo uppehållit sig en längre tid i Frankrike, och följande år reste han åter dit samt vistades hela läsåret vid universitetet i Paris. Sedermera har han alltjämt genom ofta upprepade, och ibland årslånga, studiebesök i det romanska språkområdets centralland, men äfven annorstädes i Europa, vidmakthållit och utvidgat de personliga förbindelser, han knutit och den vetenskapliga och praktiska utbildning, han förvärfvat i sitt ämne. Vid åtskilliga tillfällen har han dessutom eller samtidigt representerat Uppsala universitet vid franska lärdomsstatens minnesfester och högtider, såsom vid Nya Sorbonnes invigning 1889, vid jubileerna i Montpellier 1890, Caen 1894 och Lille 1895. W. erhöll 1892 professors n. h. o. v. I Uppsala började han sin undervisningsverksamhet läsåret 1878--79, dels som hufvudlärare i franska vid högre allmänna läroverket för flickor, dels som föreståndare för universitetets romanska seminarium. Det senares öfningar har han äfven ledt under flera följande läsår eller terminer, hvarjämte han vid olika tillfällen varit förordnad att upprätthålla examinationen i romanska språk under ordinarie professorns tjänstledighet. W. har som vetenskaplig författare och utgifvare gjort en betydande insats i den romanska filologien. En lärjunge af Gaston Paris, torde ingen stått mästaren så nära som han. Bland de romanska forntexter, som utgifvits, stå W:s editioner som mönster. Hans två hufvudverk på detta område äro »Les Enfances Vivien» 1895, en gammalfransk s. k. chanson de geste, utgifven tillsammans med Feilitzen, samt de tre arbeten som hänföra sig till diktningen om Sankt Brendan, -- Brendans Seefahrt, 1897 -- en irländsk munk, kring hvars namn småningom samlade sig ett från de mest olika håll härstammande legend- och sagostoff. Grundtemat är motivet om den västerut i hafvet belägna »Lycksalighetens ö» eller »Äppelön» Avalon. Det heterogena stoffet kristalliserade sig till ett slags äfventyrs- och reseroman på latin i slutet af 11:te årh., hvilken är af det största litteratur- och kulturhistoriska intresse. Boken öfversattes till flera olika språk och torde ha bidragit till uppkomsten af de föreställningar och tankar, som ledde till Amerikas upptäckt. Det är två af dessa öfversättningar, den gammalfranska och den provençalska, som W. utgifvit med en flit och noggrannhet, hvilka söker sin like. Brytande med den föregående normaliseringsprincipen, har han i stället tryckt de olika