hufvudmanuskripten bredvid hvarandra. Bland hans öfriga talrika skrifter nämna vi La belle Dame sans Mercy, 1897, en dikt af en af W. upptäckt fransk renässansskaldinna, Anne Malet de Graville, Über Anne Malet de Graville, 1895, det lilla praktverket Sagan om rosen, öfversatt i originalets versmått och illustrerad af Carl Larsson, Den heliga Birgitta tillskrifna 15 böner efter ett unikt manuskript i Nationalbiblioteket i Paris, vidare bibliografier om de gammalfranska s. k. Strassburgerederna och kataloger öfver sitt eget storartade gammalfranska och provençalska bibliotek. Detta donerade han 1892 till Uppsala universitet jämte 30,000 kr. anslag till dess vidare förkofran. Stiftare af Nyfilologiska sällskapet i Stockholm 1896. På W:s 50-årsdag ägnades honom af in- och utländska lärde en festskrift. Ogift. von Wahrendorff. Ättens förste kände stamfader, David Wahrendorff död 1700, säges härstamma från en vestfalisk riksadlig ätt och lefde i Mecklenburg. Hans sonson, kommerserådet Joakim Daniel W., öfverflyttade mot midten af 1700-talet till Sverige. Dennes söner fingo 1805 af tyske kejsaren bekräftelse på ättens riksadelskap och upphöjdes i tyskt friherrestånd samt blefvo s. å. naturaliserade svenska adelsmän med namnet von Wahrendorff. K. m:t tillät 1806 Anders, Axel och Henrik Gustaf von W. att de och deras efterkommande finge begagna den af kejsar Frans II dem »förunta friherretitel, dock utan att sådant må medföra någon förändring uti deras egenskap af svenska adelsmän.» Ätten utgick 1881. Wahrendorff, Martin von, bruksägare, konstruktör. Född d. 26 nov. 1789. Föräldrar: bruksägaren Anders von Wahrendorff och Maria Charlotta Holterman. Efter studier Uppsala blef W. e. o. kanslist i kanslistyrelsens expedition, kopist därstädes 1811, hofjunkare och kammarjunkare. Han befordrades till andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefväxlingen, utnämndes till legationssekreterare och sedan chargé d'affaires i London 1818. Kammarherre 1822 och öfverceremonimästare 1828--31, blef W. sistnämnda år hofmarskalk. W. intresserade sig särskildt för kanontillverkningen på sin egendom Åker och framställde den första användbara bakladdningsmekanismen, hvarpå patent uttogs 1837. W. experimenterade sedermera med refflade lopp till dylika kanoner och gaf idén till spetsprojektilernas styrning i refflorna medels en mantel af mjukare metall än projektilen, därigenom att han omslöt sina spetsprojektiler med en mantel af bly. 1851 led. af Krigsvet.-akad. Död i Stockholm den 20 jan. 1861. Gift 1828 med Alexandrina Vilhelmina Holterman. Walberg, Carl Gustaf, författare. Född i Jönköping d. 28 sept. 1788 och son af slottsfogden därstädes Magnus Wahlberg. Student i Lund 1805 och i Uppsala 1806, aflade W. s. å. hofrättsexamen vid sistnämnda universitet och blef auskultant i Svea hofrätt 1808. Han tjänstgjorde därjämte någon tid vid postverket, i kammarkollegium och i teaterkansliet samt blef slutligen notarie i Stockholms stads justitiekollegium. Under de senare åren af sin lefnad sysselsatte han sig med sakföring och skriftställeri, ej sällan båda af det sämsta slaget, samt afled i Stockholm d. 20 okt. 1821. W. var en rikt utrustad natur, men lättsinnig och oordentlig, som slutligen föll ett offer för sina passioner. Flera af hans vittra stycken: Svenska fältsånger 1812, Folksånger 1813, Sång i anledning af franska arméns återtåg ur Ryssland 1813, Verser i anledning af general Moreaus död 1813, Gustaf Adolfs skugga 1813, Sång öfver grefve Carl Johan Adlercreutz 1816 o. s. v. röja ej obetydlig poetisk begåfning. Däremot förtjäna hans »romantiska berättelser» Uggelviksbalen 1814, En mamsell i Stockholm 1816, Herdinnan vid Hagalund 1816, Offerfesten vid Uggelviks hälsokälla 1819 m. fl. dylika blott »att ihågkommas såsom en tidsbild, varningsrik för män af pennan, som kunna hafva makt att skapa verk sig både till heder och vanheder». Walberg, Carl August, filolog. Född i Sävestads socken i Skaraborgs län d. 14 dec. 1827. Föräldrar: d. v. komministern, sedermera kyrkoherden Sven Walberg och Sofia Lovisa Tegnæus. 1847 student vid universitet i Uppsala, promoverades W. 1854 till fil. d:r. Kallad till docent i grekiska litteraturen i Uppsala 1856, befordrades han till Höijersk adjunkt i samma läroämne 1860 samt företog, efter att ha erhållit statens större resestipendium, i juli 1862 en utrikes resa till Tyskland, Grekland, Italien och Frankrike, hvarifrån han återkom till fäderneslandet 1863. 1865--66 deltog han som ledamot i kommittén för behandling af åtskilliga till språkundervisningen inom läroverken hörande frågor, befordrades 1869 till professor i grekiska språket och litteraturen vid universitetet i Lund och var 1870--72 ledamot af kommittén, som hade att föreslå förändringar i gällande läroverksstadga. Under sin vistelse i Uppsala hade han i uppdrag att meddela undervisning i pedagogik åt dem, som beredde sig för lärarekallet, och deltog både som adjunkt i Uppsala och professor i Lund verksamt i granskningen af bibelkommissionens öfversättning af nya testamentets böcker, Död i Lund d. 14 oktober 1874. Ehuru ej synnerligen produktiv som skriftställare, hade han likväl vid sin bortgång redan vunnit ett namn i utlandet, hvars filologer skattade hans upplaga af Euripides' Electra, 1869, mycket högt, W. utarbetade äfven i förening med C. V. Linder ett Svenskt-grekiskt lexikon 1862. Genom sin undervisning och hela behandling af den vetenskap, för hvilken han var målsman, bidrog han väsentligt att leda de klassiska studierna i vårt land i en bättre riktning och gifva deras idkare en högre uppfattning af deras betydelse, än förut var förhållandet. Gift 1871 med Klara Elisabet Olde.