resa. I dessa reseskildringar, af författaren troligen aldrig ämnade att tryckas, målar han med lekande kvickhet sina intryck och beskrifver med munterhet och friskhet de mödor, faror och nöjen, som mötte honom på vägen. »Allting» -- säger Hammarskjöld -- »Norges kala klippor, Constantias vingårdar och Javas blomstrande stränder, ja, till och med det förfärligaste i naturen, en häftig orkan på hafvet, uppfattas i hans glada inbillnings humoristiska spegel och återstrålas i de mest skiftande, mest intagande färgbrytningar. De ämnen, hvilka han dock aldrig vidrör utan den djupaste, innerligaste och högtidligaste stämning, äro religion och fädernesland -- och detta gifver äfven de själfsvåldigaste utbrotten af hans muntra lynne en stämpel af adel och allvar, som berättigar författaren till en utmärkt rang bland hela världens yppersta humorister.» Ogift. 2. Wallenberg, Marcus, biskop, författare. Född i Linköping d. 25 juni 1774; den föregåendes brorson. Föräldrar: d. v. konsistoriinotarien, sedermera lektorn Marcus Wallenberg och Sara Helena Kinnander. Student i Uppsala 1790, promoverades W. till fil. magister 1797, aflade s. å. juris utriusque kandidatexamen samt förordnades 1800 till eloqu. docens. Då han kort därefter deltog i det uppträde, G. A. Silverstolpe anordnade under den akademiska festen på Gustaf IV Adolfs kröningsdag, skildes han från Uppsala och begaf sig till Lund, utnämndes 1802 till konstitoriinotarie i Linköping och blef tre år senare græc. lingu. lektor därstädes. Sedan han 1817 antagit prästerlig ordination, befordrades han till kyrkoherde i Slaka men erhöll redan s. å. transport till Landeryds prebendepastorat, utnämndes till teologie doktor 1818 och blef 1819 biskop i Linköping. I denna egenskap bevistade han 1823 och 1828--30 årens riksdagar. Ledamot af Vitt.-, hist.- och ant.-akad. Död i Linköping d. 22 sept. 1833. Inom den lärda världen vann han sitt namn genom sina metriska öfversättningar af Homeros' Ilias 1814--15 och Homeros' Odysseia 1819--21. Personligen var han »allmänt älskad för sin redbarhet och sitt fridfulla väsen» och beredde sig som biskop »ett minne, som länge skall fortlefva i det stift, hvars angelägenheter han så värdigt förestod». Gift 1804 med Anna Laurentia Barfoth. 3. Wallenberg, André Oscar, finansman, politiker. Född i Linköping d. 19 nov. 1816; den föreg. son. W. gick 1825--32 i Linköpings trivialskola och gymnasium, reste 1832 som jungman till Västindien och blef vid hemkomsten sjökadett. Sedan han aflagt sjöofficersexamen i Karlskrona 1835, seglade han ett par år som matros på nordamerikanska kofferdifartyg och blef 1837 löjtnant i k. svenska flottan. 1841 följde han som förste styrman med Oxehufvudska expeditionen, som hade La Platastaterna till mål, men lämnade den i Lissabon och uppehöll sig ett år i Spanien och Frankrike, hvarunder han bl. a. studerade juridik i Grenoble. 1846--47 var W. kapten på den första svenska propellerbåten, »Linköping». Han ägnade sig härefter åter åt svensk örlogstjänst och tjänstgjorde 1849 i danska flottan under blockaden af tyska kusterna. 1850 blef W. chef för ett båtsmanskompani i Sundsvall. Han började nu i denna driftiga handelsstad syssla med affärer, blef borgare i Sundsvall för att bli valbar till riksdagsman och tog 1851 som premierlöjtnant afsked från krigstjänsten. 1855 flyttade W. till Stockholm. Som bankman har W. varit banbrytande i Sverige. Han skall redan under sin vistelse i Förenta staterna 1837, då den stora bankkraschen inträffade, ha fått lust att bli bankman, då han »lärde huru banker icke böra skötas». 1852 sökte W. i Stockholm bilda en s. k. filialbank, men erhöll »på grund af riksbankens närhet» icke sanktion. W. medverkade några år senare vid inrättandet af filialbankerna i Sundsvall och Hudiksvall och blef Sundsvallsbankens förste chef. 1856 bildade han Stockholms enskilda bank; kapitalet, 1 mill. rdr, fulltecknades på två dagar. W. var till sin död verkställande direktör i denna sedelutgifvande bank med solidarisk ansvarighet bland lottägarna, hvilken, tack vare hans finansiella geni och oförskräckthet, invigt en ny tid i det svenska bankväsendet. Han införde postremissväxlar, räntefria och betalbara vid anfordran, en nyhet, ännu nästan okänd utom Sverige, och genom jämförelsevis hög inlåningsränta utvecklades depositions- samt upp- och afskrifningsrörelsen på ett storartadt sätt. W. tog också verksam del vid bildandet af Skandinaviska kreditaktiebolaget, och det var hans förtjänst, att denna bank icke fick sitt hufvudkontor förlagdt till Köpenhamn, som Tietgen ville, utan till Göteborg. 1861 var W. med om stiftandet af Stockholms hypotekskassa. För sina finansiella önskemål och idéer tog han tidningspressen flitigt i anspråk. Han var 1848--51 delägare och medarbetare i »Bore» och lämnade både pekuniärt understöd och artiklar åt »Stockholmsposten» 1869--70. I »Aftonbladet» skref W. nästan regelbundet en gång i veckan »Ekonomiskt» 1865--68. Under den senare delen af sitt lif publicerade han artiklar i diverse olikartade organ, som syntes honom kunna främja hans syften. 1853--63 var W. ledamot af borgarståndet, inom hvilket han snart gjorde sig känd som en af den liberala majoritetens mera dugande och energiska krafter. Han användes ock af densamma vid de tre första af honom bevistade riksdagarna i bankoutskottet samt vid den fjärde och sista i statsutskottet. Efter representationsförändringen företrädde han Stockholms stad i Första kammaren från det nya statsskickets begynnelse till sin död i Stockholm d. 12 jan. 1886. Han tillhörde dock här dem, som tyckte att man nu kunde tills vidare »hvila på hanen» med reformarbetet och inskränka detsamma till rent praktiska spörsmål. Bland sådana, åt hvilka han ägnade särskildt intresse,