med flit uppsökte, vid lediga stunder utarbetade och efterhand till trycket utgifne I del. 1747, hvilka, ehuru i det rudbeckska fantasimaneret, bära vittne om författarens trägna och berömliga forskningar, 2:a delen utgafs 1776 af sonen M. G. Wallenstråle (se ofvan) Clavis Numophylacii runici alloquium 1743, Observatio de etymo urbis Calmar 1743, Sigtuna stans et cadens 1729--32; Antiquitates ecclesiasticæ insulæ Rügen, Runographia gothlandica, Lapponia christiana m. fl. Ett par af dessa arbeten äro tryckta i Vet.-societ. i Uppsala handl. 1727--50. Gift 1: 1714 med Elisabet Palmrot; 2: 1726 med Margareta Schröder. Hans söner i senare giftet blefvo adlade 1756 med namnet Wallenstråle. Wallin, Johan Olof, ärkebiskop, vältalare, skald. Född i Stora Tuna i Dalarne d. 15 okt. 1779. Föräldrar : dåvarande fältväbeln vid Dalregementet, sedermera kaptenen Johan Abraham Wallin och Beata Charlotta Harkman. W. erhöll sin första undervisning vid skolan i Falun, hvarefter han fick tillfälle att besöka Västerås gymnasium. På grund af bristande medel måste han likväl flera gånger af bryta vistelsen därstädes och skaffa sig uppehälle genom att undervisa yngre barn. Emellertid skötte han med så mycken flit sina studier, att han med de vackraste vitsord blef student i Uppsala 1799. Efter fyra års vistelse därstädes promoverades han till filosofie doktor 1803 och lät prästviga sig tre år därefter, på kallelse till huspredikant af öfverstekammarjunkaren frih. C. Hamilton på Boo, i hvars hus han var lärare. W. erhöll s. å. den efter Choræus lediga teol. adjunkturen vid Karlbergs krigsakademi samt befordrades 1809 till slottspastor vid Karlberg, teologie lektor vid krigsakademien samt till kyrkoherde i Solna, blef teologie doktor s. å. och utnämndes 1812 till kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Stockholm. Från denna tid utöfvades hans prästerliga verksamhet förnämligast i hufvudstaden. Efter att en kort tid, 1816--18, ha varit domprost i Västerås, befordrades han det sistnämnda året till pastor primarius och kyrkoherde vid Storkyrkoförsamligen i Stockholm, där han kvarstannade till 1837, då han uppnådde den högsta andliga värdigheten i Sverige: ärkebiskop. Blott tvenne år hade han innehaft denna plats, då han, djupt saknad af hela svenska folket, afled i Uppsala d. 30 juni 1839. Redan under studieåren i Uppsala hade W. diktat mindre stycken och hade 1803 fått Svenska akademiens andra pris för efterbildningar af några oden af Horatius men blef egentligen först känd af allmänheten 1805, då han af Svenska akademien erhöll ej mindre än tre pris på en gång, däribland stora priset för sin lärodikt Uppfostraren. I detta skaldeverk visar han sig ännu såsom lärjunge af den gamla akademiska skolan, från hvars didaktiska riktning han i sitt skaldskap snart mer och mer frigjorde sig. Under de närmast följande åren författade han stycken sådana som: Sjömannen, Hemsjukan, Hösten, Försakelsen m. fl., om hvilka det blifvit sagdt, att de endast behöfva musikens hjälpmedel för att blifva lefvande och oförgängliga för nationen. 1808 mottog W. den största belöning, som Sv. akademien någonsin utdelat, 200 dukater, för Sång i anledning af Gustaf den tredjes ärestods aftäckande. En del af denna sång, den först tillkomna och särskildt publicerade dityramben, utgör ett verkligen storslaget kväde. Men snart inträffade en omständighet, som blef af stor betydelse för den svenska litteraturen. Det var, då W. nämndes till ledamot i den då nedsatta nya kommittén för utarbetande af en ny psalmbok. I denna kommitté blef han snart den ledande anden och ägnade under många år åt psalmboksarbetet sin tid, sitt snille och sin kraft. Icke nöjd med det af kommittén 1814 framlagda förslaget, utarbetade W. och utgaf 1816 sitt eget förslag, som med få ändringar af konungen gillades och stadfästes 1819. Själf hade han i denna bok författat 128 psalmer och omarbetat en stor mängd andra, hvarjämte anordningen af det hela nästan uteslutande var hans verk. Hans sista religiösa dikt var Dödens ängel, allmänt beundrad som ett af hans yppersta mästerstycken. Bland W:s tillfällighetsdikter märkes hans präktiga Skål för Georg Washington. Af sina samtida var W. ej mindre än som skald känd och beundrad som predikant och andlig talare. Från vissa håll hafva hans predikningar blifvit klandrade för bristande tankedjup, och i afseende på det dogmatiska innehållet hafva flera homileter blifvit honom föredragna. Men med hans mäktiga stämma, med hans mästerliga och uttrycksfulla framsägning af talet gjorde hans ord en oemotståndlig verkan och fäste sig med öfvertygelsens makt i hans åhörares hjärtan. Värderad, älskad och beundrad af konungahus och folk, öfverhopades han med utmärkelser och ärebevisningar. 1810 kallades han till en af de aderton i Svenska akademien, utsågs 1811 till hertigens af Södermanland lärare i kristendom och var från 1814 hans ständige biktfader, 1815 och vid alla riksdagar 1823--34 riksdagsman i prästeståndet, som 1815 insatte honom i lagutskottet, 1823 i konstitutionsutskottet och 1828 i lagutskottet samt 1812 valde honom till fullmäktig i riksgäldskontoret och suppleant i riksbankens styrelse. 1815 ordinarie bankofullmäktig, tjänstgjorde han som sådan till 1834. Han blef 1824 ordensbiskop i survi-vans och året därefter verklig ordensbiskop, 1830 konungens öfverhofpredikant och preses i hof-konsistorium, hedersledamot af Vitterhets-, hist-. och ant.-akad. 1826, 1818 ledamot af Musikaliska akademien, och 1827 af Vetenskapsakademien. Led. af kommittén för rikets undervisningsverk 1825 ägnade han alltid varmt intresse åt uppfostrings- och undervisningsväsendet. Minnen häraf äro bl. a. prins Carls uppfostringsinrättning för fattiga barn samt Wallinska skolan, bildad efter hans idé. Ledamot i andliga ståndet af serafimerorden m. m. Nya och förökade upplagor af hans Vitterhetsarbeten ha blifvit utgifna efter hans död, äfvensom tvenne årgångar af hans