vetenskapsman kan W. anses såsom den siste representanten i Sverige af Bechers och Stahls filosofiskt-kemiska åskådningssätt. Lärd och ovanligt arbetsam, förvärfvade han både inom och utom landet stort anseende såsom kemist och mineralog. W. kan betraktas som den egentlige grundläggaren af landtbrukskemien. Han hade bl. a. full kännedom om jordarternas absorptionsförmåga. Sina lärosatser tillämpade han på sin egendom Hagelstena i Alsike socken, som han gjorde till en mönstergård. Därifrån meddelade W. också 1747--77 Observationer vid åkerbruket gjorda i 30 år. Ett annat framstående arbete på samma område är hans af Vet.-akad. med första priset belönade svar på prisfrågan Om svenska åkerjordarternas egenskaper och skiljemärken samt deras förbättring genom tjenlig jordblandning. Af hans efterlämnade skrifter, hvilka uppgå till ett högst betydande antal, torde för öfrigt följande vara de mest anmärkningsvärda: Mineralogia eller mineralriket indelt och beskrifvet 1747, öfversatt på latin, tyska, engelska och franska, Hydrologia eller beskrifning af vatturiket 1748, Bref om chemiens rätta beskaffenhet och nytta 1751, Chemia physica 2 del. 1759--65, Tankar om verldenes, i synnerhet jordenes danande och ändring 1776, Åkerbrukets chemiska grunder 1761, Historia litteraria mineralogiæ 1779 o. s. v. En samling af hans akademiska disputationer är tryckt i Uppsala 1780 under titel: Disputationum academicarum J. G. Wallerii Fasc. I, II samt i Leipzig samma år med titel: Disputationes physico-chemicæ. Gift 1: 1743 med Margareta Kristina Ubström; 2: 1756 med Anna Judith Leijonmarck. Wallgren, Otto Henrik, historiemålare. Född i Skåne d. 26 juli 1795. W. kom tämligen tidigt till Konstakademien som lärjunge och kunde också vid hennes utställning 1816 visa prof på sin förmåga att kopiera i olja. Han fortgick sedan, handledd hufvudsakligen af Westin, på den då för historiemålarna utstakade banan, vann den kungliga medaljen 1819, 1820 och 1823, fick tre gånger det större målningsstipendiet och blef akademiens resestipendiat mot slutet af 1820-talet. Under sin vistelse utomlands tillägnade han sig i Paris färdighet i litografering och uppehöll sig för öfrigt något i Italien, från hvilket land han vid sin hemkomst 1835 utställde åtskilliga scener. 1837 blef han ledamot af Konstakademien, ägnade sig därefter åt teckningsundervisning, och anställdes 1854 som vice professor i teckning vid akademien, hvilken befattning han innehade till sin död i Stockholm d. 24 maj 1857. W. var en finbildad, men föga alsterrik, konstnär, hvars hufvudstyrka låg i en riktig, men ibland något tung, teckning och god kännedom om kostymen. Däremot saknade han begåfning för komposition, och hans färgsinne var ej synnerligt utveckladt, på hvilka grunder hans ej talrika taflor och porträtt icke äro mycket eftersökta. Ett minnesmärke af varaktigt slag har han efterlämnat i sina teckningar af Skånska allmogens klädedräkter (på Säfstaholm), af hvilka 22 stycken utgåfvos i litografi, 1860--63. Han har äfven utfört en del porträtt i G. H. Melins bekanta verk Sveriges store män och illustrationer till samme författares Den skandinaviska nordens historia 1850--55. Gift 1: med Anna Lovisa Zachrisson och 2: med Maria Magdalena Rylander. 1. Wallin, Georg d. ä., biskop. Född i Vibyggerå socken i Ångermanland d. 1 maj 1644. Föräldrar: länsmannen och gästgifvaren Nils Göransson och Kristina Persdotter. W. studerade i Hernösand och Uppsala och blef där magister 1676, prästvigdes s. å. och tjänstgjorde de följande åren som huspredikant hos riksråden Gustaf Banér och Nils Brahe. Sedan han 1680 blifvit befordrad till predikant vid drabantkåren och följande året kallad till k. hofpredikant, utnämndes han 1685 till kyrkoherde i Gäfle och prost öfver Gästrikland, blef 1690 öfverhofpredikant, vid jubelfesten 1693 teologie doktor, samt befordrades, sedan han följt Carl XII på fälttåget till Seland som fältsuperintendent, till biskop i Göteborg 1701. Då Hernösands stift vid samma tid blef ledigt, sökte han transport dit, »hvilket väl h. maj:t som androm nog sällsamt förekom, helst som det förra stiftet importantare och hederligare skulle vara». Emellertid flyttades han enligt sin önskan till Hernösand 1702 men gick där en ytterst bekymmersam ämbetsförvaltning till mötes i följd af de svåra härjningar, ryssarna anställde öfver nästan hela stiftet, under den tid han var dess styresman. På en flykt undan fienden 1721, då han måste hålla sig gömd på de vilda Stigsjöfjällen, ådrog han sig en förkylning, från hvilken han aldrig återhämtade sig, och som slutade hans dagar, den 8 juli 1723. Gift 1680 med Ingrid Gedd. 2. Wallin, Georg d. y., biskop. Född d. 31 juli 1686 i Gäfle; den föreg. son. I Uppsala, där han vid tio års ålder inskrefs i studentmatrikeln, erhöll W. den filosofiska graden 1707, hvarefter han för sin vidare utbildning besökte de förnämsta universiteten i Tyskland, Holland och England. Befordrad 1710 till teologie lektor i Härnösand, anträdde han 1720 en ny utrikes resa till Tyskland och Frankrike, under hvilken han promoverades till teologie doktor i Wittenberg. Efter hemkomsten förordnades han 1724 till hofpredikant hos konung Fredrik samt blef bibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Uppsala 1727 och tillika fjärde teologie professor därstädes 1732. Tre år senare befordrades W. till superintendent på Gottland samt utnämndes 1744, efter föregången kallelse, till biskop öfver Göteborgs stift. Död i Göteborg d. 16 maj 1760. Såsom stiftsstyresman utmärkte sig W. för ovanlig drift, nitälskan och ordningskärlek. Han var strängt ortodox. Inom den lärda världen har han vunnit ett namn som historieforskare. Bland hans historiska skrifter må nämnas: Gothländska samlingar, allestädes