Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wieselgren, Harald Ossian - 3. Wieselgren, Per Sigfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Född i Västerstads församling i Skåne d. 2 nov. 1835;
den föregåendes son.
Student i Lund 1852, ingick
W. 1854 efter aflagd kansliexamen som e. o. amanuens
vid k. biblioteket men återvände snart till Lund,
där han 1856 blef fil. doktor. Efter att samma och
följande år tjänstgjort vid läroverk i Helsingborg
och Stockholm, företog han 1856–57 en utländsk
studieresa och vistades hufvudsakligen i Paris,
där han lämnade bidrag till franska tidningar i
skandinaviskt syfte. Efter hemkomsten 1857 återtog
han sin tjänstgöring i k. biblioteket, där han
1858 förordnades till andre amanuens, 1861 blef
förste amanuens och 1877 bibliotekarie. 1857–70
var han tillika bibliotekarie hos hertigen
af Dalarna, Nicolaus August. 1864 utsänd af
k. m:t att i London, Paris, München m. fl. orter
studera biblioteksinredning och biblioteksservis,
ett förberedande steg för den nya byggnaden för
k. biblioteket, ägnade han åt detsamma sin betydande
kraft med så odeladt erkännande, att det allmänt
betraktades som en flagrant orättvisa, när han 1890
af C. Snoilsky förbigicks vid tillsättande af det
då lediga chefskapet. Han fortfor likväl att verka
på sin post till 1900, då han erhöll afsked med
pension.
1866–79 verkade W. tillika som redaktör
af Ny Illustrerad Tidning, som under hans ledning
värdigt häfdade sin plats som en af Europas i fråga
om såväl text som illustrationer bäst redigerade
illustrerade tidningar. Bland dess innehåll ådrogo
sig W:s biografier och dödsrunor öfver tidens
personligheter ett välförtjänt erkännande. Hans
stora personalkännedom och sällan eller aldrig
svikande minne, hans förmåga att hos personer af
olika temperament snabbt uppfatta det för hvar och
en karakteristiska, hans sympatiska och humoristiska
uppfattning samt behagliga framställningssätt gjorde
honom särskildt lämpad för biografens kall. Han hade
ock redan dessförinnan 1857–65
redigerat Svenskt biografiskt lexikons
nya följd (innefattande bokstäfverna A–K).
Af dödsrunorna i »Ny Illustrerad Tidning»
utgaf han 1880 i bokform ett urval af ett femtiotal under
titeln Ur vår samtid. Till denna samling
anknöto sig 1889 Bilder och minnen och 1900
I gamla dagar och i våra (samling af förut i pressen
och i kalendern »Svea» införda biografier och runor).
Rent monografiska arbeten äro de förträffliga
skildringarna Lars Johan Hierta,
1881 och Cavour, Italiens befriare, 1884.
Under en lång följd af år medlem af Svenska
fornskriftssällskapets styrelse, utgaf han 1865–66
i dess handlingar Helige Bernhards skrifter i
svensk öfversättning. Dessutom spridde han med
öppen hand omkring sig uppsatser och äfven politiska
artiklar i tidningar och tidskrifter. W. var
nämligen i liberal riktning lifligt intresserad
af dagens spörsmål och flera gånger ifrågasatt
som riksdagsmannakandidat. I »Aftonbladet»
och »Stockholms Dagblad» meddelade han i flera år
resebilder från fordom svenska besittningar
(Finland, Östersjöprovinserna, Preussen)
och till »Dagens Nyheter» 1876 resebilder
från världsexpositionen i Philadelphia, hvilka
s. å. utkommo i bokform under titeln Öfver Atlanten.
Till Verdandis småskrifter har W. bidragit med uppsatser
om Lars Johan Hierta, Finland och Norge.
W. har ock gjort stora insatser i Stockholms andliga
lif. 1862 var han en af medstiftarna af sällskapet
Idun eller samlingspunkten för å det kulturella
området verkande krafter i Stockholm och var från
dess stiftande till sin död d. 17 mars 1906 dess
sekreterare eller i verkligheten regerande diktator,
som såväl genom sitt sällsynt mångsidiga intresse
som sin egenskap af intelligent och spirituell
sällskapsman med aldrig sinande humor förstod hålla
sällskapet samman. 1863 begynte han tillsammans med
prof. Axel Key en serie offentliga föreläsningar
i hufvudstaden, hvilka sedermera öfvertogos och
leddes af en kungl. direktion, tills det till dess
förfogande ställda statsanslaget indrogs. För
den svenska publicitetens angelägenheter visade
W. alltid stort intresse och var upprepade gånger
ordf. såväl i Publicistklubben som vid allmänna
svenska publicistmöten. 1896 led. af Vitterh.-akad.,
var W. äfven 1901–06 kommitterad till tryckfrihetens
vård.
Gift 1867 med Hedvig Francisca (Fanny) Hjelt
(från Finland).
3. Wieselgren, Per Sigfrid,
ämbetsman, politiker, nykterhetskämpe, skönlitterär
författare. Född i Västerstads förs. i Skåne d. 26 nov.
1843; den föreg. bror.
Student i Uppsala 1861, förvärfvade sig W. fil.
doktorsgrad därstädes 1869 efter försvar af
afhandlingen Om svenska riddarhuset
och dess ätter. Han ägnade sig sedermera åt juridiska
studier i Lund, där han 1870 aflade hofrättsexamen,
blef 1872 vice häradshöfding och tredje rådhuskanslist
i Göteborg, 1874 sekreterare i samma stads
poliskammare och 1884 justitierådman därstädes. 1885
utnämndes han till generaldirektör och chef för
fångvårdsstyrelsen.
Tidigt bemärkt som föreläsare
och genom uppsatser i pressen, valdes W. 1875 till
ledamot af Andra kammaren, där han hade plats till
och med januaririksdagen 1887. Från och med 1888
års riksdag har han representerat Göteborgs stad i
Första kammaren. I riksdagen förvärfvade han sig snart
anseende som en kunskapsrik och stridbar debattör samt
uppmärksammades redan 1877–78 med en suppleantplats i
lagutskottet, men den starkt oppositionella ställning,
han intog till det då maktägande landtmannapartiets
härordnings- och skattepolitik, vållade, att hans
verksamhet inom utskotten sedermera begränsades till
de tillfälliga. Vid tullstridens utbrott ställde
han sig liksom allt framgent å frihandelssidan
och användes med anledning häraf äfven i Första
kammaren ej för andra utskott än tillfälliga och
särskilda, trots han i många politiska frågor varit
så konservativ som trots någon. Visserligen förenade
han sig vid 1891 års riksdag med Axel Bergström i
hans yrkande å politisk rösträtt åt hvarje kommunalt
röstberättigad man, men denna ståndpunkt lämnade han
snart åter och har i regel varit att finna bland dem,
som fordrat starka garantier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
