och käringaskrällen 1899, Raringar och ragator 1900, Dä va sjutton 1901, Flinebyttor och suringar 1902, Sippor och smörblommor 1903, Gullvifvor och grankottar 1904, Arbetsmyror och drönare 1905, Solglitter på strömoln 1906. Därjämte har W. efter utländska original bearbetat för barnbiblioteket Saga: Robinson Kruse 1899, Jorden rundt på 80 dagar 1900, Styrman Hurtig 1902 och Hittebarnet 1905. Af Sv. akad. har W. 1889 och 1896 erhållit hedersomnämnande för dikter och i flera år åtnjutit del af dess anslag till vittra författare. Sedan 1892 sänder W. regelbundet folklifsbilder och sedan 1899 kåserier till en mängd svenska landsortstidningar och är sedan 1897 medarbetare i Svensk Läraretidning. Gift 1891 med Anna Wilhelmina Fredrika Löfgren. Wrangel. Af denna ätt, som möjligen kan anses härstamma från Westfalen eller Danmark och senare öfverflyttat till Östersjöprovinserna, finnas medlemmar omnämnda i bevarade samtida urkunder från slutet af 1200-talet. Den förste med full visshet kände stamfadern för alla Wrangelska ättegrenar är riddaren Johannes de Wranghele, som nämnes i den i Roskilde daterade urkunden af 1282, hvarigenom danska kungen Erik gifver staden Reval dess privilegier. Redan i slutet af 1500-talet komma medlemmar af de olika hufvudstammarna till Sverige utan att bli bofasta. Det var först med fältmarskalken Herman Wrangel d. y. -- se W. 1. -- som en gren af den yngre linjen helt och hållet öfverflyttade hit. Hermans äldste son Carl Gustaf -- se W. 3 -- blef 1651 grefve af Salmis, men slöt själf sin grefliga ätt. Hans halfsyskon upphöjdes 1654 i friherrligt stånd med Lindeberg till friherreskap. Vid samma tid flyttade äfven andra grenar af ätten W. till Sverige, där å riddarhuset introducerats ätterna Wrangel af Adinal, som, numera utdöd, 1680 erhöll friherrlig och 1693 greflig värdighet, Wrangel af Fall, Wrangel af Ludenhoff och Wrangel af Sag, de tre senare också utdöda. En gren af den sistnämnda, som ännu fortlefver, erhöll 1765 friherrlig värdighet under namn af Wrangel von Brehmer. I slutet af 1600-talet öfverflyttade hit bröderna Anton Johan - se W. 12 -- och Otto Reinhold W., hvilka introducerades som adelsmän 1723 och hvilkas närmaste förfäder skrifvit sig till godset Sauss. Anton Johan blef 1747 friherre och 1751 grefve samt skref sig liksom brodern till Sauss. Från den förre härstamma de nu lefvande grefvarna Wrangel till Sauss och från Otto Reinhold friherrarna Wrangel till Sauss och en greflig ätt. Adliga ätten Wrangel härstammar från Bengt Adolf, född 1697, död som major 1771. 1. Wrangel Herman, krigare. Född i Estland d. 29 juni 1567. Föräldrar: öfversten och landtrådet Hans Wrangel och Barbara Anrep. Mot slutet af Carl IX:s regering anlände W. från Polen och ingick i svensk tjänst som ryttmästare vid Östgöta ryttare. 1612--21 var han slottslofven på Kalmar. Under Gustaf II Adolfs polska krig utmärkte han sig så, att han inom kort tid befordrades till generallöjtnant och 1621 vid Rigas eröfning var fältmarskalk. Under krigets fortgång utförde han en mängd lysande bedrifter och afslutade dem med segern vid Gurzno 1629. Året därefter upphöjdes han till riksråd. Men då efter Gustaf Adolfs död de svenska härarna kommo att föras af män, hvilka W. sett aflägga sin första lärospån sam krigare, drog han sig tillbaka och förordnades till guvernör i Preussen 1632, var sedermera svenskt ombud vid fördraget med Polen i Stuhmsdorf 1635 samt förde 1636--37 befäl öfver östra sidohären i Tyskland. Förhållandet mellan honom och Banér blef likväl icke godt, hvartill bidrog regeringens okloka åtgärd att sända W. till Pommern, ty därigenom kommo i själfva verket två öfverbefälhafvare att finnas i Tyskland; som äldste fältmarskalk stod W. nämligen icke under Banérs befäl. Den senare begärde snart afsked, och W. fick då öfverbefälet. I juli 1637 utfärdades W:s afsked, men han stannade kvar. Våren 1638 återkallade regeringen W. till Sverige, sedan Banér begärt, att en af riksförmyndarna skulle komma och taga krigsangelägenheterna om hand, samt åter begärt afsked. 1643 blef W. generalguvernör i Livland men dog redan s. å., d. 10 dec. 1643. Såsom krigare var han tapper och oförvägen, rik på utvägar och förde sina trupper skickligt i striden. Men något fältherrerykte, jämförligt med de stora fältherrarnas ur Gustaf Adolfs skola, vann han aldrig. Till lynnet var han häftig och obändig och råkade därför lätt i allvarsamma tvister. På grund af sin krigiska duglighet blef han likväl flitigt använd och rikligen belönad. Bland andra förläningar erhöll han af Gustaf II Adolf Skokloster, som af honom bevarar flera hågkomster. I den invid Sko slott belägna Ryds kyrka gömmes hans stoft i det af honom uppbyggda Wrangelska grafkoret. Gift 1: med friherrinnan Margareta Grip, 2: med Katarina Gyllenstierna och 3: 1636 med Amalia Magdalena, grefvinna af Nassau. W:s Bref till Rikskansleren Axel Oxenstierna 1614--43 utgåfvos 1898 af Vitterhetsakad. genom P. Sondén. 2. Wrangel, Helm (såsom han själf skref sig) eller Helmuth (som han benämnes i samtida urkunder), krigare. Född 1600 i Mecklenburg; antagligen den föreg. kusin. På 1620-talet kom W. i svensk krigstjänst, kämpade som löjtnant vid Breitenfeld 1631, utnämndes efter slaget vid Lützen till öfverstlöjtnant och chef för en skvadron ryttare samt efter slaget vid Wittstock 1636 till öfverste för ett kavalleriregemente. Han gick som sådan 1638 i brandenburgsk tjänst men återvände efter uppgifvandet af staden Gardelegen 1639 i svensk med alla sina trupper, hvarför han dömdes till döden af en brandenburgsk krigsrätt. 1643 upphäfdes domen genom Torstenssons bemedling. Vid anfallet på Danmark 1643 tyckes W. ha kommenderat avantgardet. W. utmärkte sig sedermera mycket i Holstein och Jutland. Kort efter freden i Brömsebro utnämndes han till generalmajor af kavalleriet. 1646 års fälttåg gjorde W. under Carl