H. Schück har gifvit en fullständig lefnadsteckning öfver skalden Lars Wivallius. Hans lif och dikter. I. Biografi, 1893, II. 1895. I den poetiska berättelsen »Kärlekssagan på Björkeberga», har A. U. Bååth skildrat särskildt W:s giftermål med Wulff Grijp's dotter och H. Molander har i En lyckoriddare, 1896, lämnat en briljant skildring med W. till hufvudperson. Vogler, Georg Joseph, abbé, musiker. Född 15 juni i Würtzburg, där fadern var violinfabrikant. -- Han hade erhållit sin uppfostran hos jesuiterna i Würtzburg och Bamberg och skall enligt någras påstående till och med ha varit medlem af deras orden. Redan som barn lärde han på egen hand spela flera instrument. 1771 ankom han till Mannheim, där en af honom komponerad ballett så tillvann sig kurfurstens af Bayern bifall, att fursten på sin bekostnad lät V. göra en resa till Italien för att fullkomna sin musikbildning. Under denna resa prästvigdes han i Rom och utnämndes till riddare af gyllene sporren, hvarjämte han förordnades till protonotarie och påflig kammarherre. Återkommen till Mannheim 1775, blef han hofkaplan och andre kapellmästare samt stiftade en musikskola, där nya undervisningsmetoder försöktes. Efter 1780 begaf V. sig på resor i flere världsdelar, exponerande sitt harmonisystem och sina orgelförbättringar samt framförande sina operor. Åren 1786--91 och 1793--99 var han engagerad som »direktör af musiken» i Stockholm, där han enligt kontrakt s. å. förband sig att årligen komponera en ny stor opera för k. teatern och att, omväxlande med Kraus, leda k. hofkapellet. I Stockholm inrättade han sin andra tonskola, höll föreläsningar, utgaf Inledning till harmoniens kännedom 1794, Clavér-schola och Organist-schola 1798, Lektion till choraleleven M. H. 1799, förevisade sin orkestrion o. s. v. Efter flera gånger förnyadt kontrakt lämnade han Sverige 1799, sedan han under sin vistelse härstädes gifvit hundra orgelkonserter, den sista, som han kallade sin jubelkonsert, d. 28 november 1798. Efter sin afflyttning från Stockholm uppehöll han sig i Amsterdam, Petersburg, London, Köpenhamn, Prag och Wien samt utnämndes 1807 till hofkapellmästare och andligt geheimeråd hos storhertigen af Hessen. Han inrättade där sin tredje tonskola med elever sådana som Weber och Meyerbeer. Död i Darmstadt d. 6 maj 1814. -- Hans kompositioner uppgå till ett högst betydande antal, bland dem ej mindre än 128 större tonskapelser ensamt för kyrkan; dessutom operor, af hvilka Gustaf Adolf och Ebba Brahe dock är den enda svenska; symfonier, duor, trior, kvartetter för klavér med stråkinstrument, orgelkompositioner, kantater, hymner, däribland Hosianna Davids son, en mängd musikvetenskapliga verk o. s. v. -- V. var en märkvärdig förening af snille och charlatan. Som orgelvirtuos var han sin tids främste, lika skicklig i att improvisera lärda fugor som att fabricera vulgära saker sådana som »Indiansk risstampning» etc. Hans orgelförbättringar ha blott delvis vunnit gillande. Som teoretiker och lärare hade han nya och goda idéer. Wolff, Nils, se Stiernberg. Voltemat, Henrik Julius, historiker. Född 1722. Föräldrar: öfversten Henrik Julius Voltemat och Margareta Elisabet Schönström. -- Redan som student i Uppsala utgaf V. åtskilliga historiska afhandlingar med det erkännande, att han, utan att hafva tagit den filosofiska graden, på 1740 talet förordnades till docent i historia. Härmed slutade hans akademiska befordringar. Han erhöll visserligen professors titel, men ett starkt parti inom akademiska konsistoriet i Uppsala lade sig vid hvarje tillfälle mot hans befordran till ordinarie professor. Då han anförde besvär häröfver vid 1756 års riksdag, gåfvo ständerna honom lagmans namn, heder och värdighet, hvarefter han s. å. förordnades som lärare för prins Carl och blef slutligen 1762 kammarråd. Död i Stockholm d. 2 okt. 1765 under pågående riksdag, då han som ifrig Mössa var medlem af sekreta utskottet. -- Af hans utgifna historiska och geografiska arbeten må anföras: Genväg till de förnämsta europeiska staters historia till 1739 års slut 1741, Anvisning till hela nyare geographien 1742, Anvisning till hela statskunskapen 1742, Genväg till de förnämsta europeiska, asiatiska, afrikanska oeh amerikanska staters historia 1742, Aldra nyaste historien om Angeland från 1677 till 1739 1744 m. m. -- Ogift. Wranér, Henrik, folklifsskildrare. Född i Vranarp i Ö. Tommarps socken af Kristianstads län d. 22 april 1853, har W. tagit namn efter födelseorten. Föräldrar: skomakaren Ola Henriksson och Boël Henriksdotter. Student i Lund 1873, måste dock W. snart för utkomstens skull afbryta studierna och tjänstgjorde 1873--77 som landtmäteribiträde, var 1878--79 andre lärare å Fridhems folkhögskola och 1879--80 vik. kollega vid Karlshamns läroverk. Härefter återupptog han sina studier och var 1886--89 medredaktör af tidningen »Nya Lund» i staden af samma namn. 1890--93 var han medredaktör af »Östersundsposten», men från sistnämnda år har han oafbrutet varit bosatt i Stockholm. Redan tidigt gjorde W. sig fördelaktigt känd genom sina skildringar af skånskt allmogelif, utmärkta af skarp iakttagelseförmåga, behagligt framställningssätt samt en humoristisk och förstående syn på mänskliga förhållanden. På Järrestads härads bygdemål har han författat Stuesnack och stätteslams 1884 och Gårafolk och husmän 1885 samt å riksspråket Holger skräddares 1885; I skånska stugor 1886, Hvardagsmat och gilleskakor 1889, Brokiga bilder 1889, En ulf i fårakläder 1890, Hägringar 1891, Helgdagsbilder och hvardagshistorier 1893, Gamlingar och grönskållingar 1894, Storgubbar och stackare 1895, Kärleksglöd och hjärtenöd 1896, Tösaknep och pojkahyss 1897, Muntergökar och dummerjönsar 1898, Dundertöser