Nerike och Värmlands län. W., som äfven verksamt deltog i det politiska lifvet, slöt sig först till det holsteinska partiet men öfvergick så småningom å Arvid Horns sida. Mot sin vilja upphöjdes han till medlem af rådet 1739, där han, såväl som vid 1741 års riksdag, bestämdt motsatte sig den äfventyrliga krigspolitiken. Under de följande åren ställde sig W. allt oftare vid Sam. Åkerhielms sida å Mössornas ståndpunkt, tills han 1743, trött på partikifvet, begärde sitt afsked. Detta beviljades, men på ständernas anhållan afgick han ej definitivt från sitt ämbete förrän 1744. Utan ansökan erhöll han 1762 pension och afled ej långt därefter å Lagnö i Södermanland d. 18 jan. 1765. Under hela sin lefnad stod W. i det förtrognaste vänskapsförhållande till Carl Gyllenborg, hvars tillgifvenhet för vitterheten han delade. 1736 utgaf han Phædri fabler i svenska rijm öfversatte etc., hvilket vitterhetsförsök följdes af ett par tragedier: Torilla, eller Regner och Svanhvita tragædia 1739, Fröken Snöhvits tragædia 1739. Hans sista vittra arbete var en komedi Missförstånd i kärleken uti en commoedie, 1748, som både i anläggning och behandling höjer sig öfver samtidens dramatiska alster. 1743 blef han led. af Vet-akad., i hvars handlingar W. skrifvit i landthushållning. Hans själfbiografi är tryckt i »Handl. rör. Skandinav. historia», del. 26. Gift 1720 med Elisabet von Rosen. 5. Wrangel, Erik, politiker. Född d. 23 april 1721; den föregåendes son. Erik W. började sin bana som kanslijunkare 1740, anställdes därefter som kammarherre hos Adolf Fredrik 1743 samt utnämndes till lagman på Gottland 1749. Kunnig, kvick och angenäm sällskapsman, var han särdeles väl anskrifven hos Lovisa Ulrika och å sin sida äfven fäst vid henne och hennes gemål. Med skarp både tunga och penna samt mycken fyndighet och djärfhet uppträdde han på riddarhuset såsom nitisk och ofta lycklig kämpe för hofvets åsikter. Vid 1751 års riksdag ledde W. på riddarhuset oppositionen mot Hattrådet. Vid 1755 års riksdag upptog han på nytt striden och sökte äfven inom bondeståndet värfva anhängare åt hofvet. Vid revolutionsplanerna 1756 var han en af de verksammast handlande personerna. Han reste då omkring i landsorten för att vinna anhängare och lät kringsprida mot rådet författade småskrifter, såsom: Constans Sincerus, Svea rikes tillstånd i kort begrepp, sammandraget och föreställt af J. Svedenschöld samt Budkafla, genom hvilka man sökte locka allmogen att tåga till Stockholm för att, såsom det hette, komma konungen till hjälp i hans strid mot rådet och folkombuden. När den förberedda statshvälfningen i förtid upptäcktes, begaf sig W. till Norge och därefter till Tyskland samt dömdes af den tillförordnade kommissionen d. 5 okt. 1756 att mista lif, ära och gods, om han åter beträdde Sveriges gränser. Domen grundades förnämligast på skriften »Svea rikes tillstånd», hvartill W. dock förnekat författarskapet. Något försök att återvända till Sverige gjorde han ej heller, utan kvarstannade för alltid i Tyskland, där han släckte sin harm genom att då och då utslunga en smädeskrift mot det i Sverige rådande frihetspartiet. Död, ogift, i Hamburg d. 4 jan. 1760. 6. Wrangel, Erik Fredrik, militär, tonsättare. Född d. 17 juli 1816 på Ingeshult i Västergötland. Föräldrar: löjtnanten Johan Georg Wrangel (af adliga ätten) och Margareta Johanna Oijens. Efter studier i Lund 1831--34 ingick W. 1837 som underlöjtnant vid Västgöta regemente, blef löjtnant därstädes 1843 och generalstabsofficer 1845. I denna egenskap tjänstgjorde han 1848--65 i landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition, var 1858--65 lärare vid högre artilleriläroverket å Marieberg, blef 1861 major vid Västgöta regemente och 1865 öfverste i armén samt postinspektor i Växiö. Genom sina romanser och vokalkompositioner gjorde W. sitt namn populärt bland sångens vänner inom fäderneslandet. Bland hans kompositioner märkes solosången »Har du en vän», duetten »Hör hur stilla vinden susar», m. fl. Efter att ha anonymt utgifvit ett par krigshistoriska skildringar, utarbetade han på uppdrag af k. m:t Krigshistoriens grunddrag. Försök till lärobok för Krigshögskolan, I--III 1866--85. Han redigerade 1860--65 Krigsvet.-akademiens »Handlingar och tidskrift». Ledamot af Krigsvet.-akad. Död d. 9 juli 1896 i Växiö. Gift 1854 med Katarina Maria Gustafva Ehrenstam. 7. Wrangel, Herman Georg Valdemar, sjömilitär. Född d. 30 mars 1859 i Stockholm; den föreg. son. Underlöjtnant vid flottan 1879 och löjtnant 1883, tjänstgjorde W. i generalstaben 1885--88 och i flottans stab 1888--89. Han utnämndes 1889 till kapten och har tjänstgjort som lärare vid sjökrigs-, sjökrigshög- och krigshögskolan samt blef 1903 kommendörkapten af 1:a graden. W., som anses för en skicklig och lofvande officer, blef redan 1890 led. af Örlogsmannasällskapet och 1899 af Krigsvetenskapsakad. Han har äfven framträdt som författare med: Om Sveriges sjöförsvar 1893, Sjövapnets betydelse för fosterlandets försvar 1894, Lärobok i teoretisk och praktisk navigation 1897; Svenska flottans bok 1898 o. s. v. Gift 1883 med Gertrud Hallberg. 8. Wrangel, Evert Henrik Gabriel, litteraturhistoriker. Född d. 20 nov. 1863 i Stockholm; den föreg. bror. Student i Lund 1882, blef W. fil. kand. 1884 och fil. lic 1888 samt s. å. docent i estetik och litteraturhistoria vid Lunds universitet. Promoverad fil. doktor 1889, förestod W. professuren i estetik, litteratur och konsthistoria 1889--91 och därpå åter sedan 1898 samt utnämndes 1899