till professor i ämnet. W. har bl. a. utgifvit Det Carolinska tidehvarfvets komiska diktning 1888, Edv. von Hartmanns estetiska system i kritisk belysning 1890, Sverige i Frankrike 1892, Davids psaltare i svensk psalmsång 1892--93, Frihetstidens odlingshistoria 1718--33 1895, H. S. Schmid, Konststilarne etc. I svensk bearb. 1897, Sveriges litterära förbindelser med Holland särdeles under 1600 talet 1897, Estetiska studier 1898, Bidrag till den svenska litteraturens historia, Målarkonstens historia 1902, Byggnadskonstens historia 1904 o. s. v. Gift 1902 med friherrinnan Ingrid Elisabeth Hermelin. Af ätten Wrangel af Adinal märkas: 9. Wrangel, Carl Henrik, krigare. Född d. 28 jan. 1681. Föräldrar: kaptenen frih. Reinhold Wrangel af Adinal och Anna Margareta Zöge von Manteuffel. När Carl XII begynte sina olycksbringande krig, ställde sig W. vid femton års ålder i karolinernas leder och kämpade med tapperhet vid Riga, Klissow och Holofzin. Utnämnd till löjtnant vid lifgardet 1701, hade han hunnit öfverstlöjtnantsgraden vid Skånska ståndsdragonerna, när han blef fången vid Poltava och bortförd till Moskva. Då han ändtligen återkom ur fångenskapen 1722, placerades han som öfverste på Nylands regemente till häst, flyttades därifrån 1727 som öfverste för Tavastehus regemente och blef 1729 chef för Nylands dragonregemente. 1732 erhöll han generalmajors rang och transporterades 1739 som öfverste till Skaraborgs regemente. Som riksdagsman tillhörde han Mösspartiet och kämpade därför med ifver mot den ryska krigsförklaringen. Men sedan beslutet därom en gång fattats, grep han med kraft in i verkställighetsåtgärderna. Han utsågs ock till en af underbefälhafvarna under Buddenbrock. När ryska hären, långt innan man hade väntat, öfverskred gränsen och ryckte mot Willmanstrand 1741, skyndade W., som dock fått order att invänta Buddenbrocks afdelning, till stadens undsättning och inlät sig i strid med den öfverlägsna fienden. Men han blef, genom öfverdåd hos somliga af sina underordnade och feghet hos andra, i grund slagen. Själf illa sårad, kastade han sig med sitt folk in i staden, som stormades af fienden, hvarefter W. fördes som fånge ur Willmanstrands ruiner. Då slaget vid Willmanstrand var det enda under kriget, där armén utmärkte sig, blef W. nationens hjälte, och Buddenbrock fick ensam skulden till olyckan. Sedan han blifvit utväxlad vid freden, erhöll han 1743 chefskapet öfver Nerikes och Värmlands regemente och utnämndes till general s. å., undfick på begäran afsked från sin regementschefsplats 1748, blef fältmarskalk 1754 och afled på Sperlingsholm i Halland den 22 mars 1755. Gift 1718 under sin fångenskap i Moskva med grefvinnan Märta Helena Horn, hvilken 1704 jämte fadern och fyra systrar blifvit fången vid Narva och bortförd till det inre af Ryssland. 10. Wrangel, Georg Gustaf, militär, politiker. Född d. 23 mars 1728; den föreg. son. Redan 1737 inskrefs W. vid armén, där han 1746 avancerat till kapten vid lifgardet, då han sattes att bevaka Springer (se II: 504), som på grund af sin kännedom om faderns politiska åsikter invigde honom i sitt förtroende, hvilket W. skamligt svek, lämnande rapport till de styrande om allt, hvad S. yttrat. Den gamle faderns ursinniga förbittring öfver detta ovärdiga beteende förmådde W. att gå i fransk krigstjänst, där han genom kronprinsen Adolf Fredriks bemedling erhöll anställning som kapten. Han blef sedermera 1749 löjtnant vid lifgardet, 1750 kapten vid Cronhjortska regementet och 1752 öfveradjutant. En kort tid 1756 tjänstgjorde han som af ständerna utsedd kavaljer hos kronprins Gustaf, blef 1757 major vid drottningens lifregemente och deltog med utmärkelse i pommerska kriget. 1760--61 minister vid den Nedersachsiska kretsen och resident i Hamburg, utnämndes han 1761 till öfverste för Gula husarerna, transporterades 1763 i samma egenskap till Bohusläns regemente och 1769 till Nylands dragoner samt erhöll s. å. generalmajors afsked. Han ägnade sig nu några år åt skötseln af de gods i Tyskland, af hvilka han genom sitt gifte kommit i besittning. Han återkom till Sverige vid den tid, då Gustaf III upptogs af sina planer om införande af brännvinsregalet, för hvilkas förverkligande W. genom sin kännedom om den preussiska brännvinslagstiftningen ansågs särskildt lämplig. På hans förslag beslöts också, att brännvinsbränningen ej skulle, som ämnadt var, bedrifvas vid mindre utarrenderade brännerier utan i stora kronobrännerier, delvis inrymda i historiskt ryktbara byggnader. Han insattes ock 1775 i den för kontroll af planens förverkligande tillsatta brännvinsdirektionen och blef s. å. landshöfding i Västerbottens län och generallöjtnant. Den höga nåd, hvarmed han en tid omfattats af konungen, minskades dock, då det finansiella resultatet af kronobrännerierna ej blef så lysande, som beräknats, och i stället för beräknad riksrådsvärdighet fick W. nöja sig med att 1781 förflyttas till Halmstads landshöfdingstol och utgick s. å. ur brännvinsdirektionen. 1789--92 var han svensk minister i Italien, där han sedermera kvarstannade till sin död i Livorno d. 7 dec. 1795. Gift 1: med Dorotea Albertina von Barnewitz och 2: med friherrinnan Maria Charlotta Cedercreutz. Adliga ätten Wrangel af Fall tillhörde 11. Wrangel, Vilhelm Gustaf, krigare, konspiratör. Född i Reval d. 16 mars 1695. Föräldrar: kaptenen Carl Gustaf Wrangel och Margareta von Krusenstjerna. Tidigt inkommen på krigarens bana, deltog W. i striderna i Finland 1713--14, blef 1717 kapten vid Södermanlands regemente, deltog i Fredrikshalds belägring och sårades vid Stäket 1719. W., som 1734 naturaliserades som svensk adelsman, deltog med lif och själ i intrigspelet under 1741--43 års ryska krig för Carl Peter Ulriks af Holstein-Gottorp val till svensk tronföljare och blef den egentliga ledaren af 1743 års daluppror. Han var dock nog