Katarina Charlotta Fleming och 2: 1765 med friherrinnan Ottiliana Charlotta Fleming. 6. Wrede, Fabian, fältmarskalk. Född på Kungslena öfversteboställe i Västergötland d. 24 nov. 1760; den föregåendes son. Kornett vid lifregementet till häst 1775, befordrades han två år senare till löjtnant och ingick 1778 i fransk tjänst, där han genast utnämndes till officer vid Royal Suédois. Förflyttad därifrån till regementet de la Marck, som då utgjorde en del af den stora kustarmén, hvilken var sammandragen mot England, deltog han i flere manövrer och följde regementet i flera garnisoneringar 1779--80. Under denna tid uppvaktade W. 1778 Gustaf III i Spaa, där han genast omfattades med vänskap af konungen. Vid sin hemkomst till Sverige utnämndes han 1781 till tjänstgörande kammarherre hos drottning Sofia Magdalena samt 1782 till major och öfveradjutant hos konungen, befordrades till öfverstlöjtnant vid Upplands regemente 1784, till öfverste kammarjunkare 1786 samt blef, vid ännu ej fyllda tjuguåtta år, öfverste och chef vid nyssnämnda regemente. Kort efter denna utnämning öfvergick han med sitt regemente till Finland och deltog i flere där inträffade krigshändelser, såsom landstigningen vid Brakkila, i bombarderingen och den tillämnade belägringen af Fredrikshamn, i affärerna vid Suttula, Aborrfors, Högfors och Elgsjö. Ifrån april till juni 1790 kommenderade han karelska brigaden och sedermera till krigets slut svenska brigaden i Savolaks. Efter freden förflyttades han 1791 till chef för Nylands regemente, med därunder hörande lätta brigad af jägare och dragoner, erhöll 1795, genom tjänstbyte, chefskapet öfver Björneborgs regemente och befordrades till generalmajor samt blef året därefter serafimerriddare och chef för Lifgrenadjärregementet. 1801 fick W. vid den hotande krigsfaran befälet öfver de 10,000 man, som sammandrogos på västkusten. 1802 förordnades han till generalinspektör för svenska infanteriet, med säte i konungens krigskonselj. Han utarbetade och utgaf vid denna tid Militärisk handbok, hvarigenom den franska taktiken, något modifierad, infördes vid svenska infanteriet. W. utnämndes 1805 till generallöjtnant. Under kriget mot fransmännen i Pommern sattes han till närmaste man under generalbefälhafvaren, generalguvernören friherre von Essen men återkallades snart af Gustaf Adolf och erhöll, efter regementsförändringen 1809, af hertig Carl kommandot öfver norra svenska armén. På denna post gjorde han allt för att, sedan Gripenberg kapitulerat, rädda hvad räddas kunde, ehuru till följd af flera sammanstötande vidrigheter med föga framgång. Efter återvunnen fred upphöjdes han i juni 1809 till grefve och general af infanteriet samt afgick i maj 1810 i en utomordentlig beskickning till kejsar Napoleon. När frågan om furstens af Ponte Corvo val till svensk tronföljare dök upp under hans vistelse i Paris tillrådde han fursten dessa planer, hvarför W. sedermera vid riksdagen i Örebro togs i upptuktelse af Carl XIII. Han verkade dock, särskildt som ledamot af hemliga utskottet, fortfarande för sin kandidat. W. förordnades 1810 till statsråd och kansler för krigsakademien på Karlberg samt utnämndes 1811 till en af rikets herrar. S. å. lämnade han chefskapet för Lifgrenadjärregementet och 1812 statsrådsämbetet. Han blef slutligen 1816 fältmarskalk. Död i Stockholm d. 16 jan. 1824. I minnestalet i krigsvet. akad. öfver fältmarskalken W. yttrar generalmajoren Hård: »Ett öppet väsen, i hvilket den finaste bildning och världskännedom röjdes, utan att i minsta mån utplåna stämpeln af en ren natur, en redlig välvilja, en okonstlad värdighet, följde honom lika på hofvet, på landsbygden och i krigarens läger. Han var i alla afseenden ämnad till befäl, älskvärd och nedlåtande i umgänget, vördnadsbjudande, då allvar fordrades, alltid bibehållande förmågan att göra sig åtlydd. -- Nitisk för laglydnad, vän af en orubbad samhällsordning, lät han aldrig en stund förvilla sig af tidehvarfvets tillfälliga nycker, mot hvilka han alltid visade sig som en sträng och oböjlig domare. -- Redlig vän, öm fader, rättvis ämbetsman var han i alla både allmänna och enskilda förhållanden ädel, i detta ords rätta och skönaste bemärkelse.» Gift 1: 1780 med friherrinnan (franska grefvinnan) Marie Stanislas Josefine Sparre och 2: 1798 med Agata Bremer. 7. Wrede, Fabian Jakob, militär, fysiker. Född i Linköping d. 9 okt. 1802; den föregåendes son. Såsom underlöjtnant vid Vendes artilleriregemente, hvartill han utnämndes 1817, tjänstgjorde W. i egenskap af ordonnansofficer hos konungen, befordrades till löjtnant och artilleristabsofficer 1828 samt kallades året därefter till arbetande ledamot i artillerifördelningen af k. krigsvet.-akad. Kapten i artilleriet 1831, verkade W. 1834--35 som lärare vid Högre artilleriläroverket på Marieberg, där han 1835 blef befälhafvare, blef 1836 tjänstgörande kammarherre hos kronprinsen Oscar, 1838 major i artilleriet och s. å. major vid Göta artilleriregemente, utnämndes han 1844 till tjänstgörande kabinettskammarherre hos Oscar I, blef 1848 chef för artilleristaben och 1851 öfverste i artilleriet, 1854 generalmajor och inspektör för artilleriet, -- hvarefter han tog afsked från Göta artilleriregemente, -- samt 1857 generalfälttygmästare och chef för artilleriet. 1858 förordnades han till förste adjutant hos konungen och till chef för dennes adjutants- och ordonnansofficerskår, hvarefter han befordrades till generallöjtnant i armén 1867. Sistnämnda år tog W. afsked från generalfälttygmästareämbetet och 1875 ur krigstjänsten. W., som 1872 blef serafimerriddare, afled i Stockholm d. 22 maj 1893. Led. af Vetenskapsakademien 1835, Landtbruksakademien, hedersledamot af Musikaliska akademien, Vetenskaps- och vitt.-samh., Örlogsmannasällskapet samt medlem af åtskilliga utländska lärda samfund. Sveriges ombud vid den internationella konferensen i Paris rörande frågor