Genom sina forskningar på den experimentela fysikens och särskildt spektralanalysens område förvärfvade Å. ett rykte, som värdigt ställer honom vid sidan af Sveriges största vetenskapsmän. Utrymmet tillåter ej att redogöra för alla hans forskningar och upptäckter på detta fält. Endast det må nämnas, att han i sin afhandling Optiska undersökningar, inlämnad till Vet.-akad. i Stockholm i febr. 1853, först af alla fysici uttalade den lag, som hufvudsakligen ligger till grund för spektralanalysen. I sin adress till Royal Society, då Å. några år därefter antogs till ledamot af densamma, anmärkte ordföranden, den berömde fysikern Sabine, att på grund af den nämnda avhandlingen Å. måste erkännas som spektralanalysens fader, medan hans optiska undersökningar »innehålla de fundamentala principerna till nästan allt som sedermera blifvit gjordt». I sitt sekularverk, Spectre normal du soleil, jämte Atlas 1868, lämnade Å. sedermera en närmare utredning af denna stora vetenskapliga fråga. Äfven på fysikens öfriga områden var han en lika snillrik som ihärdig arbetare, hvilken genom sina undersökningar spred ljus öfver månget förut dunkelt ämne. Bland hans många arbeten må som de viktigaste nämnas: Mémoire sur la polarisation rectiligne et la double réfraction des cristaux à trois axes obliques 1849, införd i Vetenskapssocietetens »Acta» för följande år, hvari han gifvit en lösning af problemet rörande dessa kristallers optiska fenomen, som Neumann, Mac-Cullagh m. fl. förgäfves sökt förklara, Om de monoklinoëdriska kristallernas molekulära konstanter 1850, Ny metod att bestämma kroppars ledningsförmåga för värme 1861, hvilken innehåller första tillförlitliga bestämningen af ledningsförmågans absoluta värde, Sur deux inégalités d'une grandeur remarquable dans les apparitions de la comète de Halley 1862, Sur les spectres des gas simples 1871. Utom de nu nämnda, hvilka torde få anses som hans viktigaste arbeten, böra jämväl framhållas hans berömda Mémoire sur la température de la terre à differentes profondeurs 1851--55, äfvensom från en tidigare period hans Magnetische Beobachtungen bei Gelegenheit einer Reise nach Deutschland und Frankreich 1844. Gift 1845 med Augusta Carolina Bedoire. Sonen Knut Johan, född i Uppsala d. 12 jan. 1857, blef student därstädes 1877, fil. doktor och docent i fysik vid Uppsala universitet 1885. Laborator i ämnet vid Stockholms högskola s. å., förflyttades han 1891 i samma egenskap till Uppsala, där han 1896 blef professor i ämnet. Å., som 1893 blef led. af Vet.-akad. och åtnjuter anseende för skicklighet i sin vetenskap, har å dess område utgifvit en mängd afhandlingar och företagit åtskilliga utländska resor i vetenskapligt syfte. Gift 1886 med Helena Elisabet Pilo. 2. Ångström, Carl Arendt, mekaniker. Född på Lögdö bruk i Medelpad d. 23 okt. 1821; den föregåendes bror. Student vid Uppsala universitet 1841, deltog Å. som frivillig i danska kriget 1848, aflade fil. kand.-examen i Uppsala 1851 och promoverades 1864 till fil. magister. Omedelbart efter det han absolverat fil. kand.-ex., ingick han som auskultant i Kommersekollegium, genomgick som ordinarie elev Falu bergsskola 1851--63, anställdes i slutet af sistn. år som disponent vid Tabergs grufvor i Värmland och antogs därjämte som ingenjör på Järnkontorets mekaniska stat 1854. 1864 utnämndes han till professor i tillämpad mekanik vid Teknologiska institutet i Stockholm och blef tillika 1869, efter bergsskolans förflyttning till hufvudstaden, lärare i bergsmekanik vid nämnda läroanstalt, numera benämnd Tekniska högskolan. Vid sidan af sina ordinarie tjänstebefattningar utöfvade Å. en betydande verksamhet som praktisk ingenjör och konstruktör af maskiner och byggnader för grufvor och järnhandteringen samt ifrade för utvecklingen af kommunikationsväsendet, i hvilket afseende kan erinras om, att det var han, som först väckte förslag om och företog undersökningar för anläggning af den s. k. bergslagsbanan, hvilken viktiga kommunikationsled sedermera genom andra personer kom till stånd. Vidare medverkade han till införande af s. k. strål- eller tryckturbiner samt af åtskilliga arbetsmaskiner för järnberedningen, införde vid bergssprängning användningen af säkerhetständrör, anlade vid Taberg 1862 en fabrik för tillverkning af sådana, uppfann metoden att med bruk af deviationskompass verkställa undersökning af järnmalmsfälts läge och utsträckning, uppgjorde förslag till koncentrering af Uddeholms bolags järntillverkning genom anläggande af nya verk vid Hagfors, till anläggning af Bångbro m. fl. järnverk äfvensom af ett större stålmanufakturverk vid Tunafors invid Eskilstuna o. s. v. För dessa och likartade arbeten företog han vid åtskilliga tillfällen resor till England, Frankrike, Belgien och Förenta staterna i Nordamerika, de sistnämnda senast 1876. För bedömandet af maskiner fungerade han som prisdomare, utom vid utställningar i Sverige, vid de internationella utställningarna i Köpenhamn 1868 och 1888, i Wien 1873 och Filadelfia 1876. 1865 deltog han i stiftandet af Ingenjörsföreningen i Stockholm och var sedan dess densammas sekreterare till dess upphörande 1891 och redaktör af dess handlingar (tjugufem årgångar). Led. 1869 af Vet.-akad., af hvilken han 1873 erhöll det Wallmarkska priset. I Ingenjörsföreningens förhandlingar, Tidskrift för praktisk byggnadskonst, Värmländska bergshandteringens annaler, men framför allt i Järnkontorets annaler har Å. författat en mängd uppsatser i mekanik och tekniska ämnen, af hvilka några blifvit öfversatta på tyska. Vidare äro såsom alster af hans litterära verksamhet att nämna bl. a. Handbok för beräkning och byggnad af turbiner och turbinpumpar 1880, Anordningen af de vid järnhandteringen begagnade valsverken 1884, Beräkning och konstruktion af kolfpumpar 1889, hvarjämte han bearbetat Reuleaux' »Konstruktören» 1863--64, och supplement 1893,