invaldes i lagutskottet. I tullstriden var han ifrig frihandlare, och motståndarna begagnade sin majoritet att 1888 beröfva honom hans utskottsplats, hvilken han dock redan 1889 återfick och innehade till och med lagtima riksdagen 1892. På denna post väckte han bl. a. uppmärksamhet genom att 1889 jämte A. A. Lilienberg (se II:51) helt afstyrka k. m:ts förslag om inskränkning i tryckfriheten (»munkorgslagen»). Vid 1892 års riksdag invaldes han i »gamla landtmannapartiets» förtroenderåd, och genom en skarp replik i försvarsfrågan vid samma riksdag till krigsministern Palmstierna (»vi rösta ej på kommando») blef han än mera framskjuten. Han insattes ock 1893 i statsutskottet, som han tillhört vid alla efterföljande riksdagar. De förhoppningar, som på sina håll hysts om A. som en af de framtida ledarna för ett enhetligt liberalt parti af representanter från stad och land, erhöllo redan 1891 en stöt genom hans understöd af det hvilande förslaget om inskränkning i städernas representationsrätt, och än mera blef så fallet, när han 1895 lämnade sin medverkan till sammanslagningen mellan landtmannapartierna. 1896--1905 tillhörde han ock det förenade landtmannapartiets förtroenderåd. Han fortfor dock att i vissa frågor ådagalägga liberala tendenser och röstade ännu 1899 för liberala samlingspartiets rösträttsförslag. Redan följande år ville han dock ha ytterligare utredning, och på de sista åren har han varit en ifrig förespråkare för proportionella val. Vice ordf. i 1901 års försvarsutskott, motsatte han sig det då framlagda härordningsförslaget. Efter att vid 1905 års båda urtima riksdagar tillhört särskilda utskottet för behandling af med unionens upplösning sammanhängande spörsmål, uppträdde A. på hösten s. å. som inbjudare af ett nytt parti af moderat högerfärg: »nationella framstegspartiet», hvilket ock kom till stånd vid 1906 års riksdag, och i hvars förtroenderåd han invaldes. Från 1904 har han tillhört talmanskonferensen. Statsrevisor 1891--92, har A. äfven anlitats för åtskilliga kommittéer såsom ang. ordnande af Sveriges fasta försvar 1897--98, tvångsuppfostringskommittén 1896--98 och prästlöneregleringskommittén 1897--1901. Numera disponent för ett sockerbruk i hemorten, är han från 1887 ledamot af Malmöhus läns landsting. Gift. 1874 med Bengta Larsdotter. Andersson, Ola (i Nordanå, sedan Burlöf), är från 1905 Malmö stadsfullmäktiges ordf. 3. Ankarcrona, Sten Gustaf Herman, har de senare åren lifligt deltagit i nykterhets- och folkbildningssträfvanden i Dalarne samt utgifver den radikala tidningen Siljan. 3. Annerstedt, Per Samuel Ludvig, kvarstod på sin post som justitieminister till 1901 och i Första kammaren till sin död i Stockholm d. 20 nov. 1904. Bland de under hans kontrasignation genomdrifna lagarna må bl. a. märkas 1901 års lag om ersättning för olycksfall i arbete. Utprägladt konservativ i lagstiftningsfrågor, genomdref han ock 1899, mot Högsta domstolens enhälliga afstyrkande, sanktion å riksdagens beslut om antagande af den s. k. Åkarpslagen, eller straff för försök att tvinga annan att deltaga i arbetsinställelse. 4. Annerstedt, Claes, afgick 1904 från bibliotekariebefattningen. Ledamot af Vet.-akad. 1897, blef han 1901 en af de aderton i Svenska akademien, där han 1902 gjorde sitt inträde med minnestal öfver Gunnar Wennerberg, och med hvars handlingar han 1903 införlifvade en större monografi öfver ärkebiskop Olaus Martini. Ledamot af Uppsala läns landsting från 1885, har han från 1901 varit dess ordförande. Arborelius, Olof Per Ulrik, blef 1901 tillförordnad och 1902 ordinarie professor i landskapsmålning vid Konstakad. * Armfelt (ätten). Ätten härstammar från bonden Lars Eriksson å Frösön i Jämtland, hvars son Erik 1648 adlades under namnet Armfelt. Hans sonson -- se A. 1 -- erhöll 1731 friherrlig värdighet. En del ättemedlemmar ha skrifvit sig Armfeldt. 3. * Armfeldt, Carl Gustaf, militär, konspiratör. Född d. 14 juli 1724; sonson till A. 1 och farbroder till A. 2. Föräldrar: kaptenen, frih. Gustaf Armfeldt och Anna Elisabet Wrangel. Tidigt ingående å krigarbanan, blef A. 1735 korporal vid Nylands dragoner, deltog 1741--42 i finska kriget och var åtta år i fransk krigstjänst. Han befordrades så småningom till major 1768, blef vice landshöfding i Nylands och Tavastehus' län 1776, öfverste 1777, chef för Nylands regemente 1780, landshöfding i nyssnämnda län 1787 samt generalmajor s. å. Vid krigsutbrottet 1788 stäldes A. i spetsen för en af de två kårer, som skulle angripa Fredrikshamn och hade framryckt ända till det 4 kilom. från detsamma belägna Hussula, då de missnöjda officerarne förmådde honom öfvertala konungen till återtåg. Gripen af svårmod öfver situationen, begärde och erhöll han d. 7 aug. 1788 afsked men kvarstannade vid armén utan befäl. Enda räddningen syntes honom ligga i fred och, svag och osjälfständig som han var, lät han af kraftigare viljor sig öfvertalas att sätta sitt namn främst bland de 7 officerares, som undertecknade det till kejsarinnan Katarina d. 7 aug. afsända brefvet om fred, liksom han till Gustaf III öfverbringade den i Anjala d. 12 aug. uppsatta »Anjalaförbundsakten». Han blef följande år arresterad och dömdes 1790 af krigskollegium till döden, hvilken dom sedan mildrades till lifstids fängelse å Malmö fästning, där han afled d. 5 jan. 1792. Gift 1: 1755 med Antoinette Johanna Norman, 2: 1766 med Anna Margareta Ehrenborg. * Arnoldsson, Klas Pontus, religionsfilosofisk skriftställare, fredskämpe. Född i Göteborg d. 27 okt. 1844. Föräldrar: musikern Olof Andersson och Inga Charlotta Hagbom von Seth. A., som under skoltiden ändrade sitt namn till Arnoldsson, ingick tidigt vid statens järnvägar och blef 1871 stationsinspektor vid Tumba. Hans intressen hade redan nu starkt dragits åt religionsfilosofiska studier och hade han 1865 utgifvit