Uppfostrad till krigare, blef han 1601 ryttmästare för en fana finska ryttare och utnämndes fyra år därefter till ståthållare på Revals slott. Sedermera blef han lagman i norra Finland 1606, öfverste för finska krigsfolket 1608 samt öfverstebefallningshafvande för allt krigsfolket i Livland, Estland och Finland s. å. C. utsågs 1611 till fältöfverste i Västergötland i kriget mot danskarna, med särskild befallning att söka flytta kriget inom danskarnas eget välde. Det är de råa krigarbragderna från detta fälttåg, som gjort C. mest bekant och vid hans namn fäst hågkomsten af »Brännefejden». Sedan han i febr. månad 1612 åter eröfrat och uppbränt Nylödöse, ryckte han öfver Hisingen mot Konghäll. Den olyckliga staden plundrades och lades i aska, hvarefter C. vände sig mot det väl befästade Marstrand, men måste öfverge sina planer på denna ort, emedan han saknade belägringsartilleri och soldaterna icke heller voro synnerligen hågade för företaget. För samma orsaks skull lämnades äfven det fasta Bohus, men ett desto förfärligare öde drabbade landsbygden. Alla gårdar och byar i hans väg nedbrändes, kreatur och lösörebo bortfördes och allmogen mördades. Äfven norra Bohuslän undergick samma elände, ty C. ströfvade ända fram till Fredrikstads portar. När landet var i grund ödelagdt, drog sig segervinnaren tillbaka till Sverige med ett rikt byte. Men minnet af hans härjningståg har öfvergått till eftervärlden under namn af »Brännefejden».
Under Gustaf II Adolfs regering utnämndes C. till generalfältöfverste och riksskattmästare 1615 och blef vid konungens kröning 1617 slagen till riddare. Död d. 1 nov. 1622.
Gift 1614 med
friherrinnan Brita De la Gardie, dotter till riksrådet
Pontus De la Gardie (se nedan.)
