krigarbragderna från detta fälttåg, som gjort C. mest bekant och vid hans namn fäst hågkomsten af »Brännefejden». Sedan han i febr. månad 1612 åter eröfrat och uppbränt Nylödöse, ryckte han öfver Hisingen mot Konghäll. Den olyckliga staden plundrades och lades i aska, hvarefter C, vände sig mot det väl befästade Marstrand, men måste öfverge sina planer på denna ort, emedan han saknade belägringsartilleri och soldaterna icke heller voro synnerligen hågade för företaget. För samma orsaks skull lämnades äfven det fasta Bohus, men ett desto förfärligare öde drabbade landsbygden. Alla gårdar och byar i hans väg nedbrändes, kreatur och lösörebo bortfördes och allmogen mördades. Äfven norra Bohuslän undergick samma elände, ty C. ströfvade ända fram till Fredrikstads portar. När landet var i grund ödelagt, drog sig segervinnaren tillbaka till Sverige med ett rikt byte. Men minnet af hans härjningståg har öfvergått till eftervärlden under namnet af »Brännefejden», — Under Gustaf II Adolfs regering utnäämndes C. till generalsfältöfverste och riksskattmästare 1615 och blef vid konungens kröning 1617 slagen till riddare. Död d. 1 nov. 1622. — Gift 1614 med friherrinnan Brita De la Gardie, dotter till riksrådet Pontus De la Gardie (se nedan.) Cuninghame, Thomas,krigare. Född d. 1 nov 1691. Föräldrar: kryddkrämaren i Stockholm Thomas Cuninghame, som 1659 inflyttade till Sverige från Skotland, och Ester Hajock. — Fadern, som var handlande, ville uppfostra sonen för samma yrke, men kommen till mognare ålder utbytte denne alnen mot svärdet och utförde sin första krigsbragd som artillerist i slaget vid Helsingborg. Vid Tönningen tillfångatogs han, men räddade sig genom flykten och deltog i Carl XII:s tåg mot Norge 1718. Följande år kämpade hanmot ryssarna i Roslagen samt utnämndes under finska kriget 1742 till tygmästare vid artilleriet. Naturaliserad svensk adelsman 1747, invaldes han 1756 till ledamot af Vetenskappsakademien och blef året därefter öfverste vid artilleriet med säte och stämma i krigskollegium såsom generalfälttygmästare. Lika oförtruten ämbetsman som behjärtad krigare, införde C. viktiga förbättringar vid krutbruke och styckgjuterierna, hvarigenom de svenska kanonerna vunno ett stort anseende hos utlänningarna. Han var den förste som i Sverige inrättade en modellkammare för artillerivetenskapen. Död, ogift, i Karlskrona d. 23 aug. 1759. Curman, Carl Peter, vetenskapsman. Född i <img l>

Sjögestads socken i Östergötlands län d. 8 mars 1833. Föräldrar: landtbrukaren Samuel Johan Curman och Maria Carolina Strömberg. — Student i Uppsala 1853, var C. 1856—60 elev både vid Karolinska institutet och Akademien för de fria konsterna, blef medicine kandidat 1859 och medicine licentiat 1864. Medicine hedersdoktor vid Köpenhamns universitets jubelfest 1879, kallades han 1880 till docent i balneologi och klimatologi vid Karolinska institutet. Han är sedan 1869 professor i plastisk anatomi vid konstakademiens läroverk och sedan 1884 hedersledamot af konstakademien. — C., som 1859 blef badläkare i Lysekil, fick 1863 uppdraget att där anordna en ny badhusanläggning och var 1872—88 Lysekils intendent. 1866 uppgjorde han planen till en offentlig badinrättning i Stockholm och ledde ordnandet häraf, liksom han sedermera verksamt deltagit i ordnandet af Stockholms badförhållanden. Han har sålunda, utom beträffande nyssnämnda badinrättning vid Malmtorgsgatan, haft ledningen vid uppförandet af Sturebadet, 1884—85, liksom vid dess storartade utvidgande 1900—01. C. har gjort en mängd utländska resor, hvarunder han studerat bad- och kurorter. 1876—83 var han ledamot af styrelsen för Tekniska skolan i Stockholm och 1875—96 ledamot af Gymnastiska centralinstitutets direktion. — C. har utgifvit skrifter såsom· Om romerska bad och finska badstugor 1871; Medelande om massage etc. 1873; Bidrag till kännedom om klimat och bad vid Sveriges vestkust. I studier öfver Nordsjökusternas sommarklimat 1876—77, särskildt utgifna 1879 i omarbetn.; Kortfattad badlära och dietetik i A. Levertins Svenska brunnar och bad); Om bad och badning 1892, (i Helsovännens »Flygskrifter»), o. s. v. — Gift 1878 med Calla Liljenroth, född Lundström, i hennes 2:a gifte. Dacke, Nils, upprorsledare. — Det missnöje med Gustaf I:s regering, som flerstädes yppade sig i landet, fann ingen tacksammare jordmån än hos de halfvilda smålänningarna, hvadan Småland blef den provins, där den väpnade oppositionen uppträdde mest hotande och sist med rötterna upprycktes. Var allmogen således lätt att förleda, saknades icke förledare. En af dessa, Nils Dacke, var född i Blekinge, men hade flyttat in till Sverige och lär ha bott på en gård, Dackemåla, i Sandskö socken. Han hade för ett begånget mord blifvit dömd till döden, men fått försona sitt brott med böter, som medtogo hela hans egendom. Då denna likväl ej räckte till, blef han kvarhållen i sina bojor på Kalmar, men slutligen lyckades det honom att fly, då han sällade sig till tjufbanden, som svämade på gränsskogarna mellan Värend och Bleking. När D. slöt sig till de missnöjda, hade upproret redan utbrutit; han stämde bönderna sig till mötes och började med dem i maj 1542 tåga omkring bygden, under plundring och våldsamheter mot adeln och konungens tjänstemän. Under tiden spred sig upprorslågan som en löpeld och inom kort räknades skarorna till flera tusen man. Vapen anskaffades från Bleking och anföraren började inlåta sig i underhandlingar med främmande furstar. Pfalzgrefven Fredrik säges till och med förlänat honom adlig värdighet. Därjämte skref han till Svante Sture och erbjöd honom hans farfaders rike, om han ville blifva böndernas anförare; men Sturen sände bååde bref och budbärare till konungen. — Vid oväsendets början sökte Gustaf med mildhet och varningar återföra de förvillade, men förgäfves. Då beslöt han att me kraft kväfva upproret och gjorde för detta ändamål stora rustningar både inom och utom riket. Men de obändiga bönderna hade under D:s ledning tillägnat sig