Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
IIJALMAR SÖDERBERG
lade åren, ganska många år, innan jag återsåg
Strindberg.
En dag i oktober 1905 fick jag från en gemensam
vän till Strindberg och mig ett brev vari han
hälsade från Strindberg och sade att Strindberg gärna
ville göra bekantskap med några av "de unga". (Jag
var då bara 36 år.) Strindberg inbjöd därför mig
och en fem, sex andra att komma och hälsa på
honom i all enkelhet i hans hem (hörnet av
Karlavägen och Narvavägen) en viss dag klockan åtta.
"Vestigia terrent" var naturligtvis min första
tanke, trots att Svarta fanor då ännu inte var
skriven eller åtminstone inte .utgiven. Men jag hade
just blivit färdig med en bok som jag hade hållit
på med länge, , alltför länge, och som jag gillade
skarpt, och jag var livad för vad som helst. Det
enda som gjorde mig tveksam var att jag i ett par
kritiska artiklar hade yttrat mig litet vanvördigt
om Strindberg (min värdering av honom hade
undergått stora förändringar under årens lopp) —
men eftersom han aldrig läste kritik, officiellt
åtminstone, kunde jag ju räkna på att vi inte behövde
tala om det ämnet. Och för resten — hur skulle
jag kunna lämna ett tillfälle obegagnat att ansikte
mot ansikte lära känna "min ungdoms stora bloss"?
Alltså efterkom jag naturligtvis inbjudningen.
Strindberg öppnade själv då jag ringde på hans
dörr och tog emot mig med den kordiala frågan:
— Hur kom det sig att vi aldrig (träffades på
nittitalet ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
