Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
I-IJALMAR SÖDERBERG
ken av Sgambati, i vilka basen icke tröttnar att
upprepa samma figur. Poesien blir under hans
händer den blanka spegelyta, i vilken han ständigt möter
sitt eget ögas blick och sin egen pannas välvning,
inramad än av skogstjärnets näckblad, än av ett
altarkärls ålderdomliga sirater och än av en
rokokospegels snirklar. Och om han också någon gång,
ja många gånger faller för den frestelse, som ligger
hans mera djupa än vida begåvning närmast,
frestelsen att upprepa sig själv — må vi då minnas hur
oändligt högt den diktare, som upprepar sig själv,
står över alla dessa dygnets märglösa potpurrister,
som icke äga något själv att upprepa.
Om än den egentliga tyngdpunkten i Levertins
alstring ännu alltjämt torde vara att finna i
"Legender och visor", så präglas likväl "Nya dikter",
visserligen icke av en fullt ut ny utvecklingsfas,
men dock av många nya och friska grepp, många
egna och djärva anslag. Det går genom vissa
stycken i denna bok en ljusare ton, en ton av ny vår;
genom andra åter darrar en sträng av skarpare
bitterhet. Vad formgivningen beträffar, kan man
anteckna en viss förenkling såväl i ordval som i
syntax och ett avtagande av den böjelse för
acces-soardiktning, som i "Legender och visor" någon
gång blir alltför skarpt framträdande. På en gång
vekt och ljust stämma strofer sådana som denna:
Men åter lika ljust och blått
som förr en vår är havets vatten,
jag åter hoppas, åter sått,
jag vet det gror i juninatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
