Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
"" 277
tungsint och deras satir för litet kryddad. Bo
Bergman är icke heller en sådan tusenkunnig trollkarl
som Fröding, hans dikt når icke den Heidenstamska
versens mäktiga susning, och den har icke heller
en så het och i ögonen lysande personlig kolorit
som Levertins eller den fördjupning, det rastlösa
skattgrävargruhbel som präglar den senares bästa
dikter (särskilt i hans sista samling) om än rader
sådana som de nyss citerade ur "Mor Jord" icke
falla långt ifrån. Men uppgiften har icke heller
varit lätt för den diktargeneration, som har följt
närmast efter dessa tre mästare, och det är till den
generationen, Karlfeldts och Ossiannilssons, som
Bo Bergman hör. Dem är han mycket olik. Att
vilja bestämma hans plats inom denna generation
är naturligtvis för tidigt blott på grundval av denna
diktsamling. Det framgår dock redan av den, att
det icke lönar sig att jämföra honom med andra
än de bästa.
II.
ELDEN.
(1917.)
Det har gått rätt många år sedan Marionetternas
och En. människas diktare senast sände en samling
av sin poesi ut i värklen — nio år. Så många voro
ju sånggudinnorna, och jag har alltid tyckt att de
voro litet väl många. Men om också under de
gångna åren en och annan läsare (alla ha ju inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
