Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
HJALMAR SÖDERBERG
så gott minne) nästan hunnit glömma att den ibland
rätt bistre kritikern gömmer en poet av hög och
förnäm stil under sin vardagsrock, så är
påminnelsen därom desto mera välkommen nu, när den
kommer med något av en överraskning — en av de
överraskningar som höja lifskänslan. Ty Bo
Bergmans nya diktsamling ger oss honom i rikare och
mera mångskiftande gestalt än någon av hans
tidigare, utan att formen därför blivit mindre sluten
och fast (uppriktigt sagt: den fastaste och mest
förtätade i hela svenska lyriken), och om också de
tunga och bittra inslagen även i denna samling äro
starka, så ligger det befrielse också i dem när denna
konstnär rör vid dem. Men poeten rör denna gång
också vid så många andra strängar.
Elden kan både värma och bränna, både lysa
och svärta med sot, ge både lust och fasa och liv
och död.
"Elden döljes i allt och famnar hela naturen,
föder och nyföder allt, delar, förenar och när"
— har en av skaldens äldre kolleger sagt. Det är
en god gärning, både att tända den och att släcka
den, och barnen böra helst inte få leka med den,
inte ens om de ha basröst och skägg. Allt ljus är
eld, men all eld är inte ljus. Bo Bergmans eld
slår sällan med stora flammor mot himlen, det
högstämt patetiska, som så lätt blir fyrverkeri, är
inte hans sak; det är något blygt och förteget i
hans väsen som skyggar för de stora gesterna och
orden; men elden är där — alltid. En eld som både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
