Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ingenting vidare. Salisbury har hållit ett
charmant middagstal. Han säger att den största av de
välsignelser, som kriget har fört med sig, är den
att England nu måste öka sin armé.
— Var han nykter? frågade en röst inifrån
rummet, men ingen svarade något. Den som frågade var
en gammal herre, känd för sina besynnerliga idéer.
— Spelas det i kväll? frågade Glas.
— Ja, det sitter några ungdomar därinne, några
av de nya. Jag tror att de spela poker. Jag vet
egentligen inte vem som känner dem.
Glas gick ett slag genom rummet. I ett litet rött
kabinett sutto fyra spelare kring ett bord. En av
dem var en gammal bankir, vars hår och hy voro
lika vita, och som alltid lade ned sina fem kort på
bordet, sedan han kastat en hastig blick på dem.
Han gjorde så för att icke handens darrning skulle
förråda vad ansiktet dolde. Han var mycket rik,
men tyckte utomordentligt illa om att förlora. De
andra tre voro unga män. Glas hade lagt bort
titlarna med dem emedan han var klubbmästare, men
han kände dem knappt. Denna omständighet gjorde
honom särskilt böjd för att deltaga i spelet. Han
tyckte icke om att spela med sina vänner. Han
spelade gärna litet högt, och det var inte något riktigt
nöje att sitta och vinna penningsummor av sina
goda vänner. Och emedan han nästan alltid
förlorade, kände han sig varje gång allt säkrare på
att det nu äntligen skulle vara hans tur att vinna.
Hans kända otur beredde honom ett hjärtligt
mottagande av de unga männen, och också den gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
