Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hur Lovisa blev orolig och smög sig till henne
efteråt och tisslade och viskade och övertygade henne
om att jag bara gjorde mig till. De förstå ju inte
vårt språk. Man kan ju inte säga ett enda ord till
dem utan att de tro att det är fråga om gräl och
strax sätta sig i försvarsposition. Om jag bara
kunde förstå mig på dem. Jag tror att de hata oss
från första dagen.
— Ja, naturligtvis, sade Henrik.
— De äro främlingar för oss, tillade han. Och
i alla gamla språk har man samma ord för främling
och fiende.
— Ja, du har rätt, de äro främlingar. Det är så
sorgligt att vi aldrig under alla dessa år ha fått
några jungfrur som vi ha kunnat behålla. Det
grämer mig så bittert. Det har till sist blivit som en
stor sorg för mig. Ändå ha vi ju alltid försökt
behålla dem i det längsta. Tänk, vad ha vi inte hållit
till godo med många gånger, bara för att slippa
ombyte! Det är något förfärligt att alltid ha
främlingar i sitt hem. Främlingar och fiender. — I
synnerhet när man inte är riktigt frisk och stark,
tillade hon.
Hon böjde sig åt sidan och sökte hans blick, och
de nickade åt varandra. Och han tyckte nu, liksom
många gånger förr, att hon liknade en liten
prinsessa ur en barnsaga. En landsflyktig och
vilsekommen och sjuk och förtärd liten prinsessa, i
fiendeland. Och åter kom det plötsligt över honom en
rädsla för att dö. Han hade icke tänkt mycket på
döden före sitt giftermål. Men under dessa senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
