Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Och sedan, fortsatte han, började Sveas
historia.
— Minns du Svea? Hon var dock ett av våra
allra finaste nummer.
— O, om jag minns! Hon som ville låna mig
två hundra kronor när hon hörde att jag behövde
göra en badresa, och som stal mitt vackra
silverskärp!
— Hon kom ju till oss på samma gång som Elin.
Vi tyckte så bra om henne i början, kontrasten mot
Elin ställde ju henne nästan i ett förklaringens sken,
och hon var för resten en mycket bra jungfru hela
första halvåret. En blond och rödlätt och
förtroendeväckande, äkta svensk typ, fin och städad var hon
också och talade så grammatikaliskt att det nästan
var lärorikt. Sedan märkte vi ju, att hon aldrig
talade så grammatikaliskt som då hon ljög. Första
gången jag misstänkte att det var något på tok med
henne var verkligen den där gången då du berättade,
att hon ville låna dig pengar. Jag förstod ju att
hon inte hade några, hon plockade alltid ut sin lilla
lön långt i förskott och köpte upp den på
struntsaker. Men du var nu i alla fall rörd av hennes
vänlighet, och jag nära på också. Jag tydde det som
ett oskyldigt romantiskt infall. Lidner gav ju som
hedersgåva åt Thorild en käpp med guldkrycka, som
han hade tagit i en tambur, varför kunde inte en
fattig tjänstflicka, som var till hälften litet
förälskad i sin matmor — ty det föreföll alltid så —
erbjuda henne ett lån av ett par hundra kronor,
fast hon inte hade ett öre? Hela idén föreföll mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
