Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bara litet oskyldigt överspänd, och när du i samma
veva saknade ditt silverskärp, föll det mig verkligen
inte in att misstänka henne. Det gjorde ju inte du
heller. Den enda som misstänkte henne var hon
själv. Det första du antydde, att du inte kunde
förstå vart ditt skärp hade tagit vägen, drog hon ut
alla sina byrålådor, fast ingen hade bett henne om
det, tvang dig nästan med handgripligheter att söka
igenom dem och skrek att hon skulle flytta. Det lät
som om hon menade allvar, och vi måste ju sätta
oss ned och skriva hennes betyg. Det blev ett betyg,
som till och med hon själv var nöjd med: På ett
sådant betyg skulle hon ha kunnat söka plats som
kronprinsessa. När hon hade fått det, förlät hon
dig att du hade saknat ditt skärp och stannade kvar;
men hon behöll betyget.
— Ja; och efter den dagen var hon sig inte lik
mera. Det var som om hon hade blivit en annan
människa. Hon blev fräck och grov. Hon var så
fräck emot mig, att jag ibland trodde att jag drömde.
Men jag trodde att jag måste tåla det, därför att
hon nu en gång hade inbillat mig, att jag hade
misstänkt henne utan grund, fast jag från början
inte hade misstänkt henne alls. Jag hade ju
egentligen misstänkt Ida, du minns, vår andra Ida, den
där dödsbleka flickan, som vi fick till barnjungfru
efter Elin, och som smög sig ut varenda natt vid
tolvtiden och kom hem framemot morgonen.
— Ja, jag minns, hon tyckte ovanligt mycket om
karlar. Men det är mycket möjligt att hon var
ärlig. Åtminstone hade hon inte tagit skärpet, fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
