Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drömmen om ålderdomen 111
se något. Om de kunde se sin väg, skulle de icke
kunna marschera; och de måste ju marschera. Jag
ville gå fram och rycka undan barnen, men jag
kunde icke. Jag stod som fastspikad och kunde icke
röra mig. Varför? undrade jag. Varför kan jag
inte röra mig, varför måste jag stå stilla och se på
detta? Är det kanske inte verkligt — drömmer jag?
Nej, det är verkligt; barnen äro verkliga, och
soldaterna också. Men jag själv är en dröm. Och med
ens tycktes hela mitt livs gåta stå så klar för mig
som ett klart brinnande ljus: jag var icke verklig,
jag var en dröm. Och icke kan en dröm vara till
någon hjälp för levande människor.
Jag såg ingenting mer av barnen, sedan
soldaterna hade marscherat förbi. Jag såg blott att deras
stövlar lämnade mörka blodspår i smutsen.
Plötsligt steg det upp ett minne inom mig, som
kom mitt hjärta att stelna i skräck. Jag hade ju
själv barn — två små barn. Var kunde de vara,
och när såg jag dem sist? Det kunde väl inte —
nej — — —
Jag måste gå hem, jag måste se mina barn, de
voro naturligtvis hemma och sutto på den gröna
mattan i salen och lekte med sina träbitar och sina
små hus. Jag måste gå hem, de vänta på mig med
middagen, och min hustru är orolig — — —
Åter irrade jag länge genom gatorna i en
tätnande skymning. Det hade börjat snöa. Jag hade
kommit upp i villakvarteret, gatorna lågo tysta och
vita, och över galler och staket sträckte träden sina
grenar, tunga av snö. Jag gick in genom en öppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
