Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gärda 121
skuggan, och själv hade jag åtminstone hunnit ett
stycke på väg. Nej, jag kom inte ihåg Gärda.
Minnet är det lim, som håller ihop vår tillvaro;
tråden, på vilken våra dagar trädas upp som
olikfärgade kulor; det medfödda prästbetyget, som
tilllåter oss att var morgon konstatera vår identitet.
Och med det starka behov att trygga sig till sitt
minne, som man får, då man märker att det börjar
svika ibland, svarade jag med största bestämdhet:
— Aldrig i världen har du talat med mig om
någon Gärda. Det har du drömt.
— Nå, sade han, du har glömt det, och det är
mindre underligt. För resten hette hon inte Gärda,
det var en pseudonym, som jag gav henne när jag
talade om henne med dig, för att du inte skulle få
reda på vern hon var, och också därför att jag inte
tyckte om hennes verkliga namn. . . Men du skall
få höra, hur jag tillbragt min dag.
Han reste sig från stolen och började gå av och
an i rummet, som alltid då han blev ivrig. Och nu
som alltid tycktes rummet bli för litet för hans
långa steg.
— Du vet, började han, att när våren kommer,
har jag ingen ro i min själ. Jag driver ute hela
dagarna. När jag är på det sättet, kan det ibland
hänga på ett hår, om jag löser biljett till Jokohama
eller Singapore eller bara hoppar upp på en
spårvagn och åker bort till någon utkant. Det sista
gjorde jag i dag. Du minns hur det var i morse: en
luft, som klingade och sjöng, ett ursinnigt kritvitt
ljus över alla väggar och gator, blinda tiggare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
