Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gärda
125
— Hon hade mörka ögon.
— Och nu —?
Min vän teg en stund. Hans röst darrade litet,
då han fortsatte:
— Jo, hon hade blivit gammal. Vi voro
jämnåriga då. Nu var hon en gammal kvinna, märkt av
sjukdom, tärd av bekymmer . . . Men du skall få
höra något underligt. När vår första häpnad och
förlägenhet gått över, pekade hon på porträttet och
sade: Ditt porträtt står inte alltid där. Det har inte
stått där förrän i dag, jag har tänkt på dig i dag,
och så tog jag fram det. Och så kom du just i
dag . . .
Vid dessa ord kunde jag icke avhålla mig från att
trumma paradmarsch på bordet.
— Käre vän, sade jag, sitt nu inte här och duka
upp historier för mig.
Han blev icke ond.
— Ja, sade han, det var inte mera. Historien är
slut.
Det hade blivit skymning omkring oss. Han satt
tyst; jag talade inte heller. Han såg ut genom
fönstret, bort över skrivbordet, ut i det blå. Men det blå
hade mörknat nu och gick i gråviolett.
— Du, sade han till sist, nu ser jag, hur det
hänger ihop med den där efter-regn-stämningen på
himmeln. Plåttaket mitt emot är nymålat och skiner
vått och blankt och reflekterar det blå. Det var
därifrån stämningen kom.
— Troligtvis, svarade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
