Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 -
hjalmar söderberg
Det gick en lätt rysning genom sällskapet. Man
kände den i luften.
— Min hushållerska har också sett det, och
jungfrurna likaså. Hushållerskan säger, att spöket heter
Gavelius eller Gavell eller något i den vägen.
Emellertid förefaller det mig förhastat att av spökenas
tillvaro, som ju är obestridlig, vilja sluta till Guds
existens och själens odödlighet.
Prinsessan smålog överseende och höjde ett
älskvärt hotande pekfinger.
— Tvivlare, sade hon. Och ni, som likväl har
det sjätte sinnet. Ni har det, neka inte. Ni har det
till och med mera utpräglat än de flesta — eljes
vore ni inte den skald ni är.
Skalden svarade icke. Han hade fallit i tankar.
— Förlåt, fru prinsessa, inföll jag blygt, jag har
visserligen för egen del tyvärr aldrig varit i tillfälle
att se något spöke, men min mormor har sett
oräkneliga. Nästan alla gamla fruntimmer se spöken i
massor. Det kan alltså inte falla mig in att vilja
bestrida deras tillvaro. Men jag har aldrig hört min
mormor tala om det sjätte sinnet. Hon har brukat
uppfatta sina spöken uteslutande med sina vanliga
fem sinnen: oftast med synen, ganska ofta med
hörseln eller känseln, mera sällan med smaken och
lukten. I en engelsk novell tror jag mig en gång ha
läst om ett spöke, som uteslutande bestod i en elak
smak i munnen. Vad skulle vi alltså egentligen göra
nied det sjätte sinnet?
— Det där har ni alldeles missuppfattat, svarade
prinsessan i en tämligen kall ton och skakade otåligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
